Röd
"SVARA DÅ! VARFÖR SVARAR DU INTE?" skrek han så högt att lungorna sved. Han flackade med blicken. Han slängde sig ned bredvid henne och började skaka om henne som en docka, men hon reagerade inte. Paniken steg för honom.
"SLUTA DÅ! KOM TILLBAKA, JAG FÖRTJÄNAR INTE DET HÄR. SNÄLLA KOM TILLBAKA", skrek han, men det var ingen som hörde. Väggarna i rummet var röda. Kvinnan vars händer han nu höll i var röda. Hans händer var röda. Hennes ansikte var rött, hennes klänning. Allting. Varför var allting rött? Vad var det som hade hänt? Han förstod inte. Förvirringen steg. Och en röst i hans huvud ropade (RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD)
"Snälla. Kom tillbaka. Jag lovar att allting kommer vara bra igen." Han tog upp henne i famnen och kramade om henne. Han kysste hennes (blodiga) kind. Det smakade salt.
"Varför smakar du salt? Varför är du röd? Jag förstår inte. VARFÖR SVARAR DU INTE NÄR JAG FÖRSÖKER TALA TILL DIG?" Han ruskade om henne igen och det blodfläckiga håret slängdes fram och tillbaka, men från kvinnan kom det ingen reaktion. Hon hade ett stort blodigt sår vid tinningen och i ansiktet hade hon fått en blåtira. Läpparna var spruckna och hela munnen var som ett sår. (RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD)
"DU KAN INTE ÖVERGE MIG SÅHÄR! Du kan väl åtminstone svara på tilltal. VARFÖR UTSÄTTER DU MIG FÖR DET HÄR?" Han tryckte sig hårdare emot henne, men bara för att slänga undan henne igen. Hon rullade som en trasdocka över det blodstänkta golvet (röd). Mannen började skrika igen och reste på sig bara för att slå sönder saker. Han välte ett bord med en dator, han rev ned böcker ifrån en bokhylla, han tog upp en stol och kastade på henne (trasdockan) och han skrattade och skrek samtidigt som han gjorde det. En färg. Ett ord ekade igenom hans sinne. Han rev ned glas ifrån köket och skrek till av smärta då han senare gick över skärvorna då de skar in i hans fötter (röd). Han föll ned vid kvinnan igen och ruskade om henne. Ingen reaktion. De ständigt återkommande ångestskrien fyllde det nu röda rummet och smärtan som fyllde honom när han såg på kvinnan tog bort all annan smärta. Glasskärvorna i hans fötter kändes inte längre. Allt som kunde tänka på var den där färgen som hela rummet hade (RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD)
"Du kan inte gå än. Vi har så mycket att prata om. Jag har ju så många saker som jag ska visa dig också. LYSSNA DÅ, DU KAN JU FÖR I HELVETE INTE BARA LIGGA DÄR OCH LÅTSAS SOM ATT DU INTE HÖR. LYSSNA! HÖR MIG OCH SE MIG! skrek han och tog en närliggande glasskärva och skar upp ett jack i handen. Det röda förenade sig med det röda och han stirrade förvånat på sin handflata. Han viftade därefter med handen frenetiskt framför kvinnan vars ögon var slutna, ändå i hopp om att hon skulle se såret.
"Ser du inte? SER DU INTE HUR JAG LIDER? SER DU INTE HUR JAG BLÖDER FÖR DIN SKULL? DU SKA VARA TACKSAM FÖR ATT JAG HAR TAGIT HAND OM DIG SÅ PASS LÄNGE. UTAN ATT NÅGONSIN BEGÄRA NÅGONTING TILLBAKA. DU ÄR SÅ JÄVLA OTACKSAM" skrek han alldeles andfådd och viftade med sina armar. Med samma glasbit skar han upp ett nytt jack i sin andra hand och det blev lika djupt (RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD)
"Titta nu! Lova att du tittar, FÖR DET HÄR KOMMER SE SÅ SJUKT UT" skrek han och började klappa händerna hårt emot varandra och till ljudet av applåder så sprutade blodet medan han applåderade som åt något konstnummer. Skrattandes föll han ned bredvid kvinnan och höll henne tätt intill sig. Där var den där salta smaken igen. Han slickade sig om munnen. Då förstod han att det var blod blandat med tårar. Men varför fanns det blod? Hade någon gjort illa sig? Han blev osäker.
"Vänta här! Herregud, någon måste ha gjort illa sig. Vänta älskling så hämtar jag plåster, det går jättefort" sa han och reste sig hastigt, och halkade nästan. Han sprang ut till köket och han förbannade den människa som hade tappat en massa glas i köket. Han återkom till kvinnan med plåstret och därefter började han frenetiskt plåstra om henne. Hon var klädd i en blommig klänning, som nu var sönderskuren på alla håll och alldeles blodig (röd) som allt annat. Det fanns många djupa skärsår och ett tiotal djupa hugg där kvinnans hjärta en gång funnits.
"Såja, allt kommer bli bra, du ska inte behöva oroa dig. Efter jag har plåstrat om dig så tycker jag att vi glömmer det här och har lite lördagsmys till någon film du och jag. Det förtjänar vi. Det har varit så mycket stress nu på sistone." sa han och kysste hennes spruckna läppar samtidigt som han fortsatte att ta upp nya bamse-plåster. Plötsligt la han märke till hålet vid hennes vänstra bröst.
"Haha. Det där såret kan jag inte plåstra om. Vem kan laga ett brustet hjärta? För det finns inga mediciner eller plåster. Ett brustet hjärta är någonting som du kommer få leva med ett tag lilla gumman. Fast varför har du egentligen ett brustet hjärta? DET ÄR VÄL INTE MITT FEL? JAG SOM HAR GJORT SÅ JÄVLA MYCKET FÖR DIG?" Han började skrika igen och slängde ifrån sig plåsterpaketet och begravde ansiktet i de blodiga händerna samtidigt som han började snyfta. (RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD)
"Du svarar inte. Du är röd." konstaderade han. "Nog vet jag att du älskar mig. Kom nu. Jag orkar inte längre. Ska vi sova? Ja det ska vi. Nu sover vi, sen vaknar vi imorgon och du älskar mig lika mycket som förut. Jag respekterar att du är trött nu. Men först har jag en gåva till dig. En sista gåva innan vi vilar." Mannen föll ned på knä och sökte med blicken efter det objektet han letade. Där var det. Han tog upp den blodiga kniven och smekte kvinnans kladdiga hår.
"Mitt hjärta tillhör dig", sa han. (RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD)
Sedan skrek han en sista gång innan han föll ned vid hennes sida i en kaskad av blod. Men det sista man kunde urskilja i hans ansikte var ett antydan till ett leende, för han hade gjort det sista offret till kärleken. Det allra sista.
Och det var då världen föll samman. (DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD)
"SLUTA DÅ! KOM TILLBAKA, JAG FÖRTJÄNAR INTE DET HÄR. SNÄLLA KOM TILLBAKA", skrek han, men det var ingen som hörde. Väggarna i rummet var röda. Kvinnan vars händer han nu höll i var röda. Hans händer var röda. Hennes ansikte var rött, hennes klänning. Allting. Varför var allting rött? Vad var det som hade hänt? Han förstod inte. Förvirringen steg. Och en röst i hans huvud ropade (RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD)
"Snälla. Kom tillbaka. Jag lovar att allting kommer vara bra igen." Han tog upp henne i famnen och kramade om henne. Han kysste hennes (blodiga) kind. Det smakade salt.
"Varför smakar du salt? Varför är du röd? Jag förstår inte. VARFÖR SVARAR DU INTE NÄR JAG FÖRSÖKER TALA TILL DIG?" Han ruskade om henne igen och det blodfläckiga håret slängdes fram och tillbaka, men från kvinnan kom det ingen reaktion. Hon hade ett stort blodigt sår vid tinningen och i ansiktet hade hon fått en blåtira. Läpparna var spruckna och hela munnen var som ett sår. (RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD)
"DU KAN INTE ÖVERGE MIG SÅHÄR! Du kan väl åtminstone svara på tilltal. VARFÖR UTSÄTTER DU MIG FÖR DET HÄR?" Han tryckte sig hårdare emot henne, men bara för att slänga undan henne igen. Hon rullade som en trasdocka över det blodstänkta golvet (röd). Mannen började skrika igen och reste på sig bara för att slå sönder saker. Han välte ett bord med en dator, han rev ned böcker ifrån en bokhylla, han tog upp en stol och kastade på henne (trasdockan) och han skrattade och skrek samtidigt som han gjorde det. En färg. Ett ord ekade igenom hans sinne. Han rev ned glas ifrån köket och skrek till av smärta då han senare gick över skärvorna då de skar in i hans fötter (röd). Han föll ned vid kvinnan igen och ruskade om henne. Ingen reaktion. De ständigt återkommande ångestskrien fyllde det nu röda rummet och smärtan som fyllde honom när han såg på kvinnan tog bort all annan smärta. Glasskärvorna i hans fötter kändes inte längre. Allt som kunde tänka på var den där färgen som hela rummet hade (RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD)
"Du kan inte gå än. Vi har så mycket att prata om. Jag har ju så många saker som jag ska visa dig också. LYSSNA DÅ, DU KAN JU FÖR I HELVETE INTE BARA LIGGA DÄR OCH LÅTSAS SOM ATT DU INTE HÖR. LYSSNA! HÖR MIG OCH SE MIG! skrek han och tog en närliggande glasskärva och skar upp ett jack i handen. Det röda förenade sig med det röda och han stirrade förvånat på sin handflata. Han viftade därefter med handen frenetiskt framför kvinnan vars ögon var slutna, ändå i hopp om att hon skulle se såret.
"Ser du inte? SER DU INTE HUR JAG LIDER? SER DU INTE HUR JAG BLÖDER FÖR DIN SKULL? DU SKA VARA TACKSAM FÖR ATT JAG HAR TAGIT HAND OM DIG SÅ PASS LÄNGE. UTAN ATT NÅGONSIN BEGÄRA NÅGONTING TILLBAKA. DU ÄR SÅ JÄVLA OTACKSAM" skrek han alldeles andfådd och viftade med sina armar. Med samma glasbit skar han upp ett nytt jack i sin andra hand och det blev lika djupt (RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD)
"Titta nu! Lova att du tittar, FÖR DET HÄR KOMMER SE SÅ SJUKT UT" skrek han och började klappa händerna hårt emot varandra och till ljudet av applåder så sprutade blodet medan han applåderade som åt något konstnummer. Skrattandes föll han ned bredvid kvinnan och höll henne tätt intill sig. Där var den där salta smaken igen. Han slickade sig om munnen. Då förstod han att det var blod blandat med tårar. Men varför fanns det blod? Hade någon gjort illa sig? Han blev osäker.
"Vänta här! Herregud, någon måste ha gjort illa sig. Vänta älskling så hämtar jag plåster, det går jättefort" sa han och reste sig hastigt, och halkade nästan. Han sprang ut till köket och han förbannade den människa som hade tappat en massa glas i köket. Han återkom till kvinnan med plåstret och därefter började han frenetiskt plåstra om henne. Hon var klädd i en blommig klänning, som nu var sönderskuren på alla håll och alldeles blodig (röd) som allt annat. Det fanns många djupa skärsår och ett tiotal djupa hugg där kvinnans hjärta en gång funnits.
"Såja, allt kommer bli bra, du ska inte behöva oroa dig. Efter jag har plåstrat om dig så tycker jag att vi glömmer det här och har lite lördagsmys till någon film du och jag. Det förtjänar vi. Det har varit så mycket stress nu på sistone." sa han och kysste hennes spruckna läppar samtidigt som han fortsatte att ta upp nya bamse-plåster. Plötsligt la han märke till hålet vid hennes vänstra bröst.
"Haha. Det där såret kan jag inte plåstra om. Vem kan laga ett brustet hjärta? För det finns inga mediciner eller plåster. Ett brustet hjärta är någonting som du kommer få leva med ett tag lilla gumman. Fast varför har du egentligen ett brustet hjärta? DET ÄR VÄL INTE MITT FEL? JAG SOM HAR GJORT SÅ JÄVLA MYCKET FÖR DIG?" Han började skrika igen och slängde ifrån sig plåsterpaketet och begravde ansiktet i de blodiga händerna samtidigt som han började snyfta. (RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD)
"Du svarar inte. Du är röd." konstaderade han. "Nog vet jag att du älskar mig. Kom nu. Jag orkar inte längre. Ska vi sova? Ja det ska vi. Nu sover vi, sen vaknar vi imorgon och du älskar mig lika mycket som förut. Jag respekterar att du är trött nu. Men först har jag en gåva till dig. En sista gåva innan vi vilar." Mannen föll ned på knä och sökte med blicken efter det objektet han letade. Där var det. Han tog upp den blodiga kniven och smekte kvinnans kladdiga hår.
"Mitt hjärta tillhör dig", sa han. (RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD)
Sedan skrek han en sista gång innan han föll ned vid hennes sida i en kaskad av blod. Men det sista man kunde urskilja i hans ansikte var ett antydan till ett leende, för han hade gjort det sista offret till kärleken. Det allra sista.
Och det var då världen föll samman. (DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD DÖD)
Kommentarer
Trackback
