bara 13 km kvar
När du faktiskt sa ja, när du faktiskt sa att vi kunde göra det så skakade jag på huvudet inombords. Inte av missnöje, absolut inte, utan av förvåning. Du ville gå dit. Så därför reste vi oss och vinkade farväl åt alla tvivlare, för du och jag skulle vandra vidare. Vi lämnade kaos bakom oss och begav oss vidare mot en lugnare plats. Jag kan inte erinra mig hur många gånger jag önskade att den där promenaden aldrig skulle ta slut. Fast det kanske inte bara var en promenad, snarare en resa i livet. Du fick mig att inse hur vacker verkligeten faktiskt var och att den sanna kreativiteten faktiskt finns i verkligheten. Fantasin hade aldrig kunnat givit mig något mer vackert än det där. Förstår du det? Du utgör en del av skönheten i världen. När vi gick där längs vägen med soluppgången framför oss så tittade jag som hastigast bakåt och där stod verkligheten och han log åt oss. Hur många gånger jag än hade tvivlat på honom så log han faktiskt åt oss.
Även om vår resa faktiskt tog slut i verkligheten så kommer den fortsätta för evigt i fantasin. När jag känner mig ensam, när jag känner mig vilsen i livet utan riktningar eller råd, så kommer jag tänka tillbaka på oss när vi vandrar till gryningen. Du utgör inte bara en del av skönheten i världen utan du personifierar den också. Det finns så många osagda saker jag fortfarande har att säga till dig, men verkligheten har sagt till mig att vi ska träffas igen. Tanken på det stärker mig. Det har återgivit mig något slags hopp om mänskligheten. Att gemenskapen trots allt inte har dött i mina ögon, att verkligheten i högsta grad är levande utanför mina ögon.
Dessutom så har du skapat en ny plats i mina tankar. Motorvägen. Fast en motorväg där inga bilar kör. En motorväg för vilsna själar som går i samma riktning för att finna gemenskapen i varandra. Det fanns ju faktiskt inget mål bortom den där soluppgången. Vi kunde lika gärna ha satt oss ned i livet och bara suttit där och känna den där fysiska närheten som egentligen betyder så mycket.
Haha.
Ja du Verkligheten, jag ber om ursäkt.
Förlåt för att jag tvivlade på mänskligheten.
Förlåt för att jag inte såg all skönhet i världen.
Förlåt för att jag aldrig höll fast vid dig.
Förlåt för att jag levde i en värld utan regler.
Förlåt för att jag förmodligen kommer tvivla på dig igen.
(vacker)
Även om vår resa faktiskt tog slut i verkligheten så kommer den fortsätta för evigt i fantasin. När jag känner mig ensam, när jag känner mig vilsen i livet utan riktningar eller råd, så kommer jag tänka tillbaka på oss när vi vandrar till gryningen. Du utgör inte bara en del av skönheten i världen utan du personifierar den också. Det finns så många osagda saker jag fortfarande har att säga till dig, men verkligheten har sagt till mig att vi ska träffas igen. Tanken på det stärker mig. Det har återgivit mig något slags hopp om mänskligheten. Att gemenskapen trots allt inte har dött i mina ögon, att verkligheten i högsta grad är levande utanför mina ögon.
Dessutom så har du skapat en ny plats i mina tankar. Motorvägen. Fast en motorväg där inga bilar kör. En motorväg för vilsna själar som går i samma riktning för att finna gemenskapen i varandra. Det fanns ju faktiskt inget mål bortom den där soluppgången. Vi kunde lika gärna ha satt oss ned i livet och bara suttit där och känna den där fysiska närheten som egentligen betyder så mycket.
Haha.
Ja du Verkligheten, jag ber om ursäkt.
Förlåt för att jag tvivlade på mänskligheten.
Förlåt för att jag inte såg all skönhet i världen.
Förlåt för att jag aldrig höll fast vid dig.
Förlåt för att jag levde i en värld utan regler.
Förlåt för att jag förmodligen kommer tvivla på dig igen.
(vacker)
Kommentarer
Trackback
