Jag kunde känna en föraning av detta när vi vandrade på en motorväg av ljus. Vart den egentligen ledde någonstans brydde jag mig föga om, för då spelade det ingen roll. Det viktiga var själva beslutet. Nu går vi. Nu går vi mot evigheten. Haha och såsom Logiken hånade beslutet. Det skulle aldrig gå. Ingen skulle gå med på det, men så var det inte. Det inträffade faktiskt. Alla logiska och realistiska tankar jag någonsin tänkt sköts åt sidan vid denna händelse, då du gick med på det. Aldrig tidigare har jag känt mig så häpen. Var detta vad livet faktiskt kunde bidra med? En motorväg av ljus? Och Vandraren undrade vart den ledde medan Patienten sa att den inte ledde någonstans. Jag går där fortfarande. Inte heller trodde jag att skönhet fanns i sådan form. Så ljust. Så äkta.
Inte heller förstår jag vad som tvingar mig till strukturen. Kanske den har kommit av sig själv bara. Kanske jag börjar luta mer åt Verklighetens axel igen. I hans värld krävs det struktur. Jag kanske kommer behöva det ett tag. Verkligheten gav mig skönhet och jag vore otacksam om jag inte återgäldade honom på något sätt..,mlnjgvfhjkläkjbkvhjzxfklö-----------------------------------
(läs läs läs läs läs läs läs läs)
(läs boken)
(fantasi inte verklighet)
(verkligheten gör ont till slut)
(fly ifrån verkligheten även om den är vacker så luras den snälla fly)
(snälla fly)
(du hör inte hemma i den här världen)

0