Jag trodde jag hade någon slags sanning att förmedla
Det är ångest.
När spänningen som håller mig tillbaka släpper taget för en sekund, så dras jag emot den personen som jag inte får dras emot. Den spänning som en gång funnits existerar inte längra, det enda som existerar är alla de bilder som jag får i huvudet av de sex månader som har passerat sedan jag senast tänkte den tanken. Bilder och minnen, som jag egentligen aldrig har sett eller upplevt själv, utan bara bilder av mig och en person som aldrig har kunnat sitta ned i livet och tala om värdsliga ting. Jag kan se bilder av mig och henne när vi ler vid ett särskilt tillfälle, vid en särskild plats som jag egentligen aldrig har varit på. Vad det här betyder har jag ingen aning om, jag kan endast se dessa förbipasserande bilder när jag omfamnar den människan vars tankar som jag har sökt så länge. Tiden slutar bara inte att existera, den byter riktning, den far iväg åt alla olika håll och det finns ingen riktig klockslag för när detta skedde, utan bara en känsla som jag egentligen borde ha glömt. De osynliga kedjor som höll mig fjättrade borde aldrig ha brustit, de borde aldrig ha givit efter min vilja. Deras uppgift var trots allt att hålla mig tillbaka ifrån det jag ville mest av allt, men när tiden slutade existera så slutade även dessa osynliga kedjor att hålla mig fången och då när tiden dog så dog även en liten bit av mig själv. Ångesten exploderar och jag inser att det här kommer inte fungera sekundrarna efter, men likväl så känns det fortfarande som en evighet, även fast denna dragningskraft mellan två till synes oskyldiga människor, kanske bara varade i några sekunder.
Samtidigt så är det så mycket ångest.
Så när evigheten som vi skapade för några sekunder väl upphör att existera så känner jag hur dessa kedjor rycker tillbaka mig igen. Varför har jag fängslat mig själv på dessa viset? Eller fängslade vi varandra? För jag tycker mig urskilja ett par kedjor på dig också. Fyllde de samma funktion? Slutade de att fungera vid samma tillfälle? För jag tyckte mig inte se att du höll tillbaka. Du rycktes med. Den där dragningskraften. Den kommer ta livet av oss innan det ens är ett "oss". Det finns inget oss och som det ser ut nu så vill jag bara lägga mig ned och fjättra fast mig själv i jorden, kanske bli en del av jorden själv, så människor kan gå på mig och trampa mig rakt i ansiktet. Det är väl mindre än vad jag förtjänar. Jag önskar bara att jag kunde få dig att förstå hur rätt det kändes för mig, men samtidigt hur fel det kändes att det var fel för dig. Jag kanske kunde få tiden att sluta existera i några sekunder, men såhär i efterhand så är jag så fruktansvärt maktlös. Det finns ingen kraft kvar i min kropp, det finns ingen styrka kvar i min röst, det finns ingen glöd i mina ögon, inte heller finns det någon värme kvar inom mig. Nu när jag faktiskt tänker på dig så fryser jag så fruktansvärt mycket, för jag inser nu hur jag har förvisat dig till en plats där alla budbärare vandrar. Hur kunde jag förvisa dig till den plats i mitt sinne som jag fruktar allra mest? Den plats dit jag aldrig vågar bege mig, den plats där jag kan höra viskningar om vad som händer sedan.
Och ångesten slänger mig, ruskar om mig, slår mig i ansiktet, sliter sönder min kropp och kastar den som en trasa på marken.
Men det var kanske inte så att jag förvisade dig till den där kalla platsen, för det är ändå en plats där man kan känna någonting. Det finns en mycket värre plats i mitt sinne som jag nu inte ens vet om jag vågar nämna, för då kommer jag ha den i tankarna en tid framåt, men det kanske är lika bra att du får bekanta dig med den. Den är nämligen ett tomrum. När du öppnar dörren och går in i rummet så ser det ut som ett vanligt väntrum, med olika tidningar som du kan välja att läsa, och självklart en klocka på väggen, samt en dörr där det står "Var vänligen vänta". Du sätter dig ned där, men du inser snabbt att klockan inte rör sig. Du tänker att någonting måste vara fel, men du inser snart att tiden faktiskt inte existerar i detta tomrum. Du finner detta extremt meningslöst, vad skulle då väntrummet vara till för? Men sanningen är den att väntrummet är väntrummet till evigheten, där endast de som söker evigheten väntar. Därav blir det ett tomrum istället för ett väntrum, eftersom du inte kan vänta på evigheten. Tiden existerar inte. Du kan vänta där i en evighet, men du kommer ändå aldrig få tillträde till evigheten. Du börjar skrika och försöker slita upp dörren tillbaka till mina tankar, men du inser att det inte går. Du är instängd där. I tomrummet. I väntrummet i väntan på evigheten. Där ska du dväljas som de andra som har förvisats till tomrummet. Det är ditt öde och under din tid i tomrummet så kommer du bli galen, du kommer skrika alla de namn som du någonsin älskat och hatat och att du vill se dem igen, men det går inte. Det här är ett tomrum. Här finns ingen död för dig. Döden är en annan dör som inte finns tillgänglig i det här rummet. Här finns bara en väntan på evigheten och den stränge herren som har anordnat detta kommer att betrakta dig i din kamp mot att dö.
Dödens fyra budbärare har aldrig tillträde till tomrummet. I ett tomrum existerar ingen kyla, ingen tystnad, ingen ensamhet, och inget mörker. Bara väntan. Du blev en Patient. Du blev Patienten. Haha. Förstår du nu?
Fast det där har såklart ingenting med dig att göra. Jag bara började skriva om någonting helt irrelevant. Jag ber om ursäkt. Men jag vill bara att du ska veta att jag kommer förvisa dig till det rummet om du väljer att dö i mitt sinne. I tomrummet är du odödlig.
(odödlig)
Det jag talade om tidigare tappade jag helt, så du kommer inte finna en röd tråd i det här inlägget. Förlåt. Men det handlar iallafall om dig och det här är inte sista gången som jag kommer försöka förmedla det. Det finns så mycket mer jag vill säga, men så lite utrymme för det. Du ser inte det här.
Varför gör du inte det?
Öppna dina ögon.
Du har sytt igenom dem.
Öppna din mun och tala.
Du har sytt igen den. (därför blöder du så fort du försöker säga någonting och jag vill bara tillägga att trots att det är hemskt så är det otroligt vackert, förlåt, men jag är förvirrad)
SNÄLLA FÖRLÅT
SNÄLLA
snälla
förlåt
När spänningen som håller mig tillbaka släpper taget för en sekund, så dras jag emot den personen som jag inte får dras emot. Den spänning som en gång funnits existerar inte längra, det enda som existerar är alla de bilder som jag får i huvudet av de sex månader som har passerat sedan jag senast tänkte den tanken. Bilder och minnen, som jag egentligen aldrig har sett eller upplevt själv, utan bara bilder av mig och en person som aldrig har kunnat sitta ned i livet och tala om värdsliga ting. Jag kan se bilder av mig och henne när vi ler vid ett särskilt tillfälle, vid en särskild plats som jag egentligen aldrig har varit på. Vad det här betyder har jag ingen aning om, jag kan endast se dessa förbipasserande bilder när jag omfamnar den människan vars tankar som jag har sökt så länge. Tiden slutar bara inte att existera, den byter riktning, den far iväg åt alla olika håll och det finns ingen riktig klockslag för när detta skedde, utan bara en känsla som jag egentligen borde ha glömt. De osynliga kedjor som höll mig fjättrade borde aldrig ha brustit, de borde aldrig ha givit efter min vilja. Deras uppgift var trots allt att hålla mig tillbaka ifrån det jag ville mest av allt, men när tiden slutade existera så slutade även dessa osynliga kedjor att hålla mig fången och då när tiden dog så dog även en liten bit av mig själv. Ångesten exploderar och jag inser att det här kommer inte fungera sekundrarna efter, men likväl så känns det fortfarande som en evighet, även fast denna dragningskraft mellan två till synes oskyldiga människor, kanske bara varade i några sekunder.
Samtidigt så är det så mycket ångest.
Så när evigheten som vi skapade för några sekunder väl upphör att existera så känner jag hur dessa kedjor rycker tillbaka mig igen. Varför har jag fängslat mig själv på dessa viset? Eller fängslade vi varandra? För jag tycker mig urskilja ett par kedjor på dig också. Fyllde de samma funktion? Slutade de att fungera vid samma tillfälle? För jag tyckte mig inte se att du höll tillbaka. Du rycktes med. Den där dragningskraften. Den kommer ta livet av oss innan det ens är ett "oss". Det finns inget oss och som det ser ut nu så vill jag bara lägga mig ned och fjättra fast mig själv i jorden, kanske bli en del av jorden själv, så människor kan gå på mig och trampa mig rakt i ansiktet. Det är väl mindre än vad jag förtjänar. Jag önskar bara att jag kunde få dig att förstå hur rätt det kändes för mig, men samtidigt hur fel det kändes att det var fel för dig. Jag kanske kunde få tiden att sluta existera i några sekunder, men såhär i efterhand så är jag så fruktansvärt maktlös. Det finns ingen kraft kvar i min kropp, det finns ingen styrka kvar i min röst, det finns ingen glöd i mina ögon, inte heller finns det någon värme kvar inom mig. Nu när jag faktiskt tänker på dig så fryser jag så fruktansvärt mycket, för jag inser nu hur jag har förvisat dig till en plats där alla budbärare vandrar. Hur kunde jag förvisa dig till den plats i mitt sinne som jag fruktar allra mest? Den plats dit jag aldrig vågar bege mig, den plats där jag kan höra viskningar om vad som händer sedan.
Och ångesten slänger mig, ruskar om mig, slår mig i ansiktet, sliter sönder min kropp och kastar den som en trasa på marken.
Men det var kanske inte så att jag förvisade dig till den där kalla platsen, för det är ändå en plats där man kan känna någonting. Det finns en mycket värre plats i mitt sinne som jag nu inte ens vet om jag vågar nämna, för då kommer jag ha den i tankarna en tid framåt, men det kanske är lika bra att du får bekanta dig med den. Den är nämligen ett tomrum. När du öppnar dörren och går in i rummet så ser det ut som ett vanligt väntrum, med olika tidningar som du kan välja att läsa, och självklart en klocka på väggen, samt en dörr där det står "Var vänligen vänta". Du sätter dig ned där, men du inser snabbt att klockan inte rör sig. Du tänker att någonting måste vara fel, men du inser snart att tiden faktiskt inte existerar i detta tomrum. Du finner detta extremt meningslöst, vad skulle då väntrummet vara till för? Men sanningen är den att väntrummet är väntrummet till evigheten, där endast de som söker evigheten väntar. Därav blir det ett tomrum istället för ett väntrum, eftersom du inte kan vänta på evigheten. Tiden existerar inte. Du kan vänta där i en evighet, men du kommer ändå aldrig få tillträde till evigheten. Du börjar skrika och försöker slita upp dörren tillbaka till mina tankar, men du inser att det inte går. Du är instängd där. I tomrummet. I väntrummet i väntan på evigheten. Där ska du dväljas som de andra som har förvisats till tomrummet. Det är ditt öde och under din tid i tomrummet så kommer du bli galen, du kommer skrika alla de namn som du någonsin älskat och hatat och att du vill se dem igen, men det går inte. Det här är ett tomrum. Här finns ingen död för dig. Döden är en annan dör som inte finns tillgänglig i det här rummet. Här finns bara en väntan på evigheten och den stränge herren som har anordnat detta kommer att betrakta dig i din kamp mot att dö.
Dödens fyra budbärare har aldrig tillträde till tomrummet. I ett tomrum existerar ingen kyla, ingen tystnad, ingen ensamhet, och inget mörker. Bara väntan. Du blev en Patient. Du blev Patienten. Haha. Förstår du nu?
Fast det där har såklart ingenting med dig att göra. Jag bara började skriva om någonting helt irrelevant. Jag ber om ursäkt. Men jag vill bara att du ska veta att jag kommer förvisa dig till det rummet om du väljer att dö i mitt sinne. I tomrummet är du odödlig.
(odödlig)
Det jag talade om tidigare tappade jag helt, så du kommer inte finna en röd tråd i det här inlägget. Förlåt. Men det handlar iallafall om dig och det här är inte sista gången som jag kommer försöka förmedla det. Det finns så mycket mer jag vill säga, men så lite utrymme för det. Du ser inte det här.
Varför gör du inte det?
Öppna dina ögon.
Du har sytt igenom dem.
Öppna din mun och tala.
Du har sytt igen den. (därför blöder du så fort du försöker säga någonting och jag vill bara tillägga att trots att det är hemskt så är det otroligt vackert, förlåt, men jag är förvirrad)
SNÄLLA FÖRLÅT
SNÄLLA
snälla
förlåt
Kommentarer
Trackback
