vision i visa
den yngre och den äldre hade den konversation som skulle visa sig vara mycket givande i framtiden.
- jag vill nu. jag orkar inte vänta. jag vill ha allt det där nu.
- du måste vänta på din tid. det är inte dags för dig än. ödet kommer att tala om för dig när världen har förändrats tillräckligt mycket för dig att ta din rättmätiga plats.
- jag förstår inte. varför kan det inte bara vara så nu?
- din tid har inte kommit ännu. ha tålamod
(och här i framtiden så tyckte vi att dessa ord var mycket sanna)
- jag vill nu. jag orkar inte vänta. jag vill ha allt det där nu.
- du måste vänta på din tid. det är inte dags för dig än. ödet kommer att tala om för dig när världen har förändrats tillräckligt mycket för dig att ta din rättmätiga plats.
- jag förstår inte. varför kan det inte bara vara så nu?
- din tid har inte kommit ännu. ha tålamod
(och här i framtiden så tyckte vi att dessa ord var mycket sanna)
som vanligt så existerar ingenting
två personer som inte existerade satt och konverserade. de kunde inte varandras namn, men de brydde sig föga om sådana värdsliga ting.
- varför regnar det inomhus?
- jag tror det är för att världen håller på att falla samman.
- vad betyder det egentligen?
- det betyder att alla trådar knyts sammans för att sedan klippas av igen och brännas i båda ändarna. det betyder även att himlen faller ned och att gud bryter sin eviga tystnad och talar till människan. man skulle också kunna säga att det betyder att världen har förändrats tillräckligt mycket för att den ska dö och att en nya era ska ta sin början.
- allt det där så abstrakt. kan du inte förklara vad du egentligen menar?
- nej jag vill vara en svår och djup människa som alla ska beundra.
- det låter ganska patetiskt. vill du inte vara en glad människa som andra gillar istället?
- jag har visat mer av den sidan på sista tiden. jag gillar också den människan. den där glade. jag ska kanske vara honom istället.
- då kommer du istället försöka sträva efter att vara den människan som andra gillar istället. är det inte jobbigt? att ständigt försöka anpassa sig efter omgivningen för att den ska acceptera dig?
- det spelar ingen roll. bara jag slipper vara den där påhittade djupa människan som ingen egentligen gillar.
- men här så kan du ju vara vem du vill. här, där våra ord fastnar på en skärm. här behöver du inte leva upp till någonting.
- ja här får jag vara vem jag vill. precis exakt vem jag vill. inte heller kan någon kritisera mig för det. fast jag önskar ju ändå att jag kunde se alla osynliga ansikten.
- det har ingenting med det här att göra.
- ok
Och därför förhöll det sig så att det slutade regna inomhus och världens undergång sköts upp ytterligare tills de som inte existerade skulle vara redo för att ge sig in i livet.
(nu finns det ingen vacker tanke i mitt huvud längre. du tvingade mig att driva ut den. du tvingade mig att riva ned alla dessa vackra tavlor jag hade målat med de finaste orden jag kände till. varför skulle du driva ut henne ur mitt huvud, jag beundrade henne)
(vad hade det där med nånting att göra? förlåt. SNÄLLA FÖRLÅT)
SNÄLLA
SNÄLLA
SNÄLLA
- varför regnar det inomhus?
- jag tror det är för att världen håller på att falla samman.
- vad betyder det egentligen?
- det betyder att alla trådar knyts sammans för att sedan klippas av igen och brännas i båda ändarna. det betyder även att himlen faller ned och att gud bryter sin eviga tystnad och talar till människan. man skulle också kunna säga att det betyder att världen har förändrats tillräckligt mycket för att den ska dö och att en nya era ska ta sin början.
- allt det där så abstrakt. kan du inte förklara vad du egentligen menar?
- nej jag vill vara en svår och djup människa som alla ska beundra.
- det låter ganska patetiskt. vill du inte vara en glad människa som andra gillar istället?
- jag har visat mer av den sidan på sista tiden. jag gillar också den människan. den där glade. jag ska kanske vara honom istället.
- då kommer du istället försöka sträva efter att vara den människan som andra gillar istället. är det inte jobbigt? att ständigt försöka anpassa sig efter omgivningen för att den ska acceptera dig?
- det spelar ingen roll. bara jag slipper vara den där påhittade djupa människan som ingen egentligen gillar.
- men här så kan du ju vara vem du vill. här, där våra ord fastnar på en skärm. här behöver du inte leva upp till någonting.
- ja här får jag vara vem jag vill. precis exakt vem jag vill. inte heller kan någon kritisera mig för det. fast jag önskar ju ändå att jag kunde se alla osynliga ansikten.
- det har ingenting med det här att göra.
- ok
Och därför förhöll det sig så att det slutade regna inomhus och världens undergång sköts upp ytterligare tills de som inte existerade skulle vara redo för att ge sig in i livet.
(nu finns det ingen vacker tanke i mitt huvud längre. du tvingade mig att driva ut den. du tvingade mig att riva ned alla dessa vackra tavlor jag hade målat med de finaste orden jag kände till. varför skulle du driva ut henne ur mitt huvud, jag beundrade henne)
(vad hade det där med nånting att göra? förlåt. SNÄLLA FÖRLÅT)
SNÄLLA
SNÄLLA
SNÄLLA
fyra
jag avsäger mig dig
(så)
jag avsäger mig dig
(är det förnekelse?)
ånej
(så)
jag avsäger mig dig
(är det förnekelse?)
ånej
varför är det så mycket 3or
- du skulle skratta om jag sa allt jag hade velat få sagt
- det är skillnad nu. du saknar någonting inom dig. vem ska du nu rikta dina tankar åt?
- ja, jag förstår inte. för så tänkte jag på en person samtidigt som jag kände mig ensam. men det är inte riktig ensamhet. den sanna ensamheten är när man inte har någon att tänka på. förstår du?
- nej
-----------------------
snartsnartsnartsnartsnart snart
snart ett nytt händelseförlopp
- det är skillnad nu. du saknar någonting inom dig. vem ska du nu rikta dina tankar åt?
- ja, jag förstår inte. för så tänkte jag på en person samtidigt som jag kände mig ensam. men det är inte riktig ensamhet. den sanna ensamheten är när man inte har någon att tänka på. förstår du?
- nej
-----------------------
snartsnartsnartsnartsnart snart
snart ett nytt händelseförlopp
tretreterter och Nio
En pappa och hans barn vandrade någonstans på en skogsstig en varm sommardag. Bredvid dem, på en äng, hörde de två människor skrika åt varandra. Det var en man och en kvinna. Barnet blev fundersamt och fortsatte att iaktta dem medan pappan ignorerade dem. Plötsligt slet mannen fram en kniv och började hugga kvinnan upprepade gånger i bröstet samtidigt som han skrek av ångest. Barnet såg detta och ryckte sin pappa i ärmen.
"Pappa, varför dödar de där människorna varandra?" frågade barnet och tittade med stora ögon på sin pappa.
"De är olyckliga." sa pappan utan att slita blicken från vägen framför dem.
"Pappa, varför är de olyckliga?" frågade barnet och väntade ivrigt på svar.
För första gången tittade pappan på de två människorna på ängen och suckade.
"Jag vet inte. De kanske bara inte kom överens."
"Men pappa, varför finns det olycka egentligen? Varför finns det så mycket smärta i livet egentligen? Hur kan människorna förväntas ta så mycket smärta hela tiden? Finns det ingen gräns för den smärta de upptar i sina sinnen? Finns det ingen nådig gud som kan befria dem ifrån deras melankoli?" barnet tittade upp på sina pappa, fortfarande med stora ögon.
"Vem har lärt dig att prata sådär?" sa pappan och tittade med stora ögon tillbaka.
Plötsligt så förhöll det sig så att pappan slutade existerade och barnet inte längre var ett barn och barnet vandrade själv på skogsstigen. Men barnet som inte längre inte var ett barn fann inte detta det minsta märkvärdigt och fortsatte vandra längs stigen. Barnet kom att kalla sig själv Nio, eftersom det var ett namn som sammanfattade barnets egenskaper.
Nio betraktade de människor på ängen som han hade betraktat dem för 20 år sedan. De slogs fortfarande, mannen högg kvinnan som i sin tur skrek. Det hade pågått så fruktansvärt länge, redan innan Nio föddes. Nu när Nio var äldre och när hans pappa var död så kunde han för första gången tala med människorna. Därför begav han sig emot ängen, där de fortfarande sprang runt i cirklar, precis som de gjort under en period av 20 år och kanske längre.
"Hörni! Ni där borta! Ni torterade individer! Varför är ni olyckliga? Varför denna ångest? Varför dödar ni varandra? Snälla berätta för mig, jag förstår inte livets regler. Snälla berätta för mig om olycka, snälla vänligen."
Efter Nio hade talat klart så blev det tyst på ängen. Mannen med kniven tystnade. Kvinnan tystnade. Allting var tyst och de betraktade Nio som inte längre var ett barn. Då talade mannen med kniven.
"Varför tror du att litteratur innehåller smärta? Varför tror du att filmer innehåller ångest?" frågade mannen med kniven. "Varför tror du att människor väljer att se en film som de vet kommer innehålla smärta? Varför tror du att de väljer att läsa en bok som är sorglig, en bok som kommer få dem att gråta? Varför läser de inte istället en glad bok där ALLA SITTER OCH SKRATTAR OCH ISTÄLLET ÄR GLADA? VARFÖR VÄLJER DE INTE ATT BARA GÖRA LYCKLIGA SAKER HELA TIDEN?" avslutade mannen och skrek ut det sista.
"tre. tre tre ter ter ter ter ter ter tre tre ter tre tre." stammade kvinnan fram och hennes ögon rullade.
"Så om det fanns en gud. Säg att vi inte existerar," sa Nio. "Låtsas att vi bara är några rader på ett papper som en författare har skrivit. Varför skulle han då skriva om att vi är olyckliga? Han borde väl skriva om att vi är lyckliga och visa hur lyckliga vi är. Varför skulle han välja att skriva om smärta?"
"Det kanske inte är ett val," sa mannen med kniven och högg kvinnan ännu en gång. Kvinnan skrek, men tystnade snabbt igen. "Precis som att världen är uppbyggnad med smärta. Ta mig och henne här som exempel. När vi träffades för första gången så visste vi att vi inte skulle leva lyckliga i resten av våra dagar. Vi visste att vi tillsammans skulle utgöra en del av smärtan som finns i världen, men samtidigt att vi skulle bidra till lyckan i världen. Vi visste bara inte vilken del som skulle vara övervägande, men nu vet vi det."
(det finns alltid någon som ser)
(ser ser ser ser ser ser ser)
(jag minns inte riktigt hur den här historien slutar men jag tror den slutar med att Nio som inte längre är ett barn blir vän tillsammans med mannen med kniv och hans kvinna och att de lever lyckliga i resten av sina dagar.)
(eller så slutar den med att mannen med kniv dödar alla och sedan tar livet av sig)
(eller så spelar det ingen roll eftersom de bästa historierna aldrig har ett slut, men det är är ingen bäst historia, det blev inte vad jag hade tänkt mig)
(kanske en annan gång)
(jag tycker så mycket om dig)
(frihet ligger i dina ögons fängelse)
"Pappa, varför dödar de där människorna varandra?" frågade barnet och tittade med stora ögon på sin pappa.
"De är olyckliga." sa pappan utan att slita blicken från vägen framför dem.
"Pappa, varför är de olyckliga?" frågade barnet och väntade ivrigt på svar.
För första gången tittade pappan på de två människorna på ängen och suckade.
"Jag vet inte. De kanske bara inte kom överens."
"Men pappa, varför finns det olycka egentligen? Varför finns det så mycket smärta i livet egentligen? Hur kan människorna förväntas ta så mycket smärta hela tiden? Finns det ingen gräns för den smärta de upptar i sina sinnen? Finns det ingen nådig gud som kan befria dem ifrån deras melankoli?" barnet tittade upp på sina pappa, fortfarande med stora ögon.
"Vem har lärt dig att prata sådär?" sa pappan och tittade med stora ögon tillbaka.
Plötsligt så förhöll det sig så att pappan slutade existerade och barnet inte längre var ett barn och barnet vandrade själv på skogsstigen. Men barnet som inte längre inte var ett barn fann inte detta det minsta märkvärdigt och fortsatte vandra längs stigen. Barnet kom att kalla sig själv Nio, eftersom det var ett namn som sammanfattade barnets egenskaper.
Nio betraktade de människor på ängen som han hade betraktat dem för 20 år sedan. De slogs fortfarande, mannen högg kvinnan som i sin tur skrek. Det hade pågått så fruktansvärt länge, redan innan Nio föddes. Nu när Nio var äldre och när hans pappa var död så kunde han för första gången tala med människorna. Därför begav han sig emot ängen, där de fortfarande sprang runt i cirklar, precis som de gjort under en period av 20 år och kanske längre.
"Hörni! Ni där borta! Ni torterade individer! Varför är ni olyckliga? Varför denna ångest? Varför dödar ni varandra? Snälla berätta för mig, jag förstår inte livets regler. Snälla berätta för mig om olycka, snälla vänligen."
Efter Nio hade talat klart så blev det tyst på ängen. Mannen med kniven tystnade. Kvinnan tystnade. Allting var tyst och de betraktade Nio som inte längre var ett barn. Då talade mannen med kniven.
"Varför tror du att litteratur innehåller smärta? Varför tror du att filmer innehåller ångest?" frågade mannen med kniven. "Varför tror du att människor väljer att se en film som de vet kommer innehålla smärta? Varför tror du att de väljer att läsa en bok som är sorglig, en bok som kommer få dem att gråta? Varför läser de inte istället en glad bok där ALLA SITTER OCH SKRATTAR OCH ISTÄLLET ÄR GLADA? VARFÖR VÄLJER DE INTE ATT BARA GÖRA LYCKLIGA SAKER HELA TIDEN?" avslutade mannen och skrek ut det sista.
"tre. tre tre ter ter ter ter ter ter tre tre ter tre tre." stammade kvinnan fram och hennes ögon rullade.
"Så om det fanns en gud. Säg att vi inte existerar," sa Nio. "Låtsas att vi bara är några rader på ett papper som en författare har skrivit. Varför skulle han då skriva om att vi är olyckliga? Han borde väl skriva om att vi är lyckliga och visa hur lyckliga vi är. Varför skulle han välja att skriva om smärta?"
"Det kanske inte är ett val," sa mannen med kniven och högg kvinnan ännu en gång. Kvinnan skrek, men tystnade snabbt igen. "Precis som att världen är uppbyggnad med smärta. Ta mig och henne här som exempel. När vi träffades för första gången så visste vi att vi inte skulle leva lyckliga i resten av våra dagar. Vi visste att vi tillsammans skulle utgöra en del av smärtan som finns i världen, men samtidigt att vi skulle bidra till lyckan i världen. Vi visste bara inte vilken del som skulle vara övervägande, men nu vet vi det."
(det finns alltid någon som ser)
(ser ser ser ser ser ser ser)
(jag minns inte riktigt hur den här historien slutar men jag tror den slutar med att Nio som inte längre är ett barn blir vän tillsammans med mannen med kniv och hans kvinna och att de lever lyckliga i resten av sina dagar.)
(eller så slutar den med att mannen med kniv dödar alla och sedan tar livet av sig)
(eller så spelar det ingen roll eftersom de bästa historierna aldrig har ett slut, men det är är ingen bäst historia, det blev inte vad jag hade tänkt mig)
(kanske en annan gång)
(jag tycker så mycket om dig)
(frihet ligger i dina ögons fängelse)
JKHNJIMlE
jag vill inte längre
snälla sluta
snälla
(?????????????????????????????????????)
(förstår inte)
snälla sluta
snälla
(?????????????????????????????????????)
(förstår inte)
DET HÄR ÄR FÖRVIRRING
jag tror vi tappade bort varandra någonstans i livet
men jag minns inte vart
vad var det du kallades
nej jag minns inte längre
men jag minns att vi tyckte om varandra
jag vet inte om du kan höra mig nu
men jag önskar att du gjorde det
någon dag kanske du minns mig
fast allt det där spelar såklart ingen roll
det är så ensamt nu
jag saknar någon som mig själv
vart tog alla dessa människor vägen
_--------------------------------
Nej. Det saknar struktur. Det saknas någonting som håller världen samman. Detta är vad jag talar om. Utan strukur så kan man inte bygga upp en tanke eller liknande. För att få en fullständig text krävs det struktur. Inte kaos. Kaos bidrar endast till abstrakta och helt oförståeliga tankar. Det finns ingen mening i att inte ha struk.,.,,,,.,,...................
-.aijklök.wekrnjslkfl
schhhhhhhhhhhhhhhhh
jag hör en realist
en realist som försöker
var det verkligen så länge sedan nu?
det är inte att det fortfarande har betydelse för mig
det är bara att det har gått så länge
så länge sedan världen var på väg att falla samman
åh jag får nästan lust att skriva om det
men första ska alla de från den gamla världen dö
och ni som trodde att det var enkelt att döda en tanke
det kan vara svårt eftersom i processen så kan man döda sig själv
MEN DET SPELAR JU INGEN ROLL ELLER HUR FÖR ALLT DET HÄR ÄR SÅ SJUKT JÄVLA ABSTRAKT SÅ ATT DET SAKNAR BETYDELSE ÄVEN FÖR MIG. DET FINNS INTE HELLER NÅGON STRUKTUR EFTERSOM DET VORE BARA LÖJLIGT ATT FÖRSÖKA GLORIFIERA SAKEN PÅ DET SÄTTET. JAG KAN SITTA HÄR OCH SKRATTA ÅT DET SOM JAG VÄLJER ATT SKRIVA EFTERSOM DET I SLUTÄNDAN INTE BETYDER NÅGONTING FÖR MIG.
fast det kanske det gör ändå till viss del
(fast snarare som en viskning)
fast i ett annat liv
fast i ett annat liv
fast i ett annat liv
NU TAR VI STORA KLIV
det var kul eftersom det rimmade, annars hade jag inte skrivit det
fast nu skrev jag istället om varför jag skrev att det rimmade
och nu skrev jag om hur jag skrev om varför jag skrev att jag rimmade
och sen kan man hålla på så i evigheter för det tar aldrig slut, att fortsätta tänka på vad man tänkte att man gjorde
det tar aldrig slut älskling
på tal om det ordet, jag gillar att använda det, för jag använder det så sällan
jag tror det var första gången jag skrev det på många månader nu
sist så skrev jag inte det TILL någon, utan jag bara använde det i en text
nu gjorde jag det igen. det är kul. att kunna ha det som ett oanvänt ord
fast det där har såklart ingenting med nånting att göra.
(det absolut enklaste vore om du dödade honom, eftersom det skulle skapa spirituell harmoni.)
SKULLE ALLA DANSA? SKULLE DE GÖRA DET? SNÄLLA BERÄTTA, SNÄLLA VÄNLIGEN
dansa? av vad? satisfaction?
och varför skrev jag ordet på engelska? jag vet inte
DET HÄR ÄR FÖRVIRRING
men jag minns inte vart
vad var det du kallades
nej jag minns inte längre
men jag minns att vi tyckte om varandra
jag vet inte om du kan höra mig nu
men jag önskar att du gjorde det
någon dag kanske du minns mig
fast allt det där spelar såklart ingen roll
det är så ensamt nu
jag saknar någon som mig själv
vart tog alla dessa människor vägen
_--------------------------------
Nej. Det saknar struktur. Det saknas någonting som håller världen samman. Detta är vad jag talar om. Utan strukur så kan man inte bygga upp en tanke eller liknande. För att få en fullständig text krävs det struktur. Inte kaos. Kaos bidrar endast till abstrakta och helt oförståeliga tankar. Det finns ingen mening i att inte ha struk.,.,,,,.,,...................
-.aijklök.wekrnjslkfl
schhhhhhhhhhhhhhhhh
jag hör en realist
en realist som försöker
var det verkligen så länge sedan nu?
det är inte att det fortfarande har betydelse för mig
det är bara att det har gått så länge
så länge sedan världen var på väg att falla samman
åh jag får nästan lust att skriva om det
men första ska alla de från den gamla världen dö
och ni som trodde att det var enkelt att döda en tanke
det kan vara svårt eftersom i processen så kan man döda sig själv
MEN DET SPELAR JU INGEN ROLL ELLER HUR FÖR ALLT DET HÄR ÄR SÅ SJUKT JÄVLA ABSTRAKT SÅ ATT DET SAKNAR BETYDELSE ÄVEN FÖR MIG. DET FINNS INTE HELLER NÅGON STRUKTUR EFTERSOM DET VORE BARA LÖJLIGT ATT FÖRSÖKA GLORIFIERA SAKEN PÅ DET SÄTTET. JAG KAN SITTA HÄR OCH SKRATTA ÅT DET SOM JAG VÄLJER ATT SKRIVA EFTERSOM DET I SLUTÄNDAN INTE BETYDER NÅGONTING FÖR MIG.
fast det kanske det gör ändå till viss del
(fast snarare som en viskning)
fast i ett annat liv
fast i ett annat liv
fast i ett annat liv
NU TAR VI STORA KLIV
det var kul eftersom det rimmade, annars hade jag inte skrivit det
fast nu skrev jag istället om varför jag skrev att det rimmade
och nu skrev jag om hur jag skrev om varför jag skrev att jag rimmade
och sen kan man hålla på så i evigheter för det tar aldrig slut, att fortsätta tänka på vad man tänkte att man gjorde
det tar aldrig slut älskling
på tal om det ordet, jag gillar att använda det, för jag använder det så sällan
jag tror det var första gången jag skrev det på många månader nu
sist så skrev jag inte det TILL någon, utan jag bara använde det i en text
nu gjorde jag det igen. det är kul. att kunna ha det som ett oanvänt ord
fast det där har såklart ingenting med nånting att göra.
(det absolut enklaste vore om du dödade honom, eftersom det skulle skapa spirituell harmoni.)
SKULLE ALLA DANSA? SKULLE DE GÖRA DET? SNÄLLA BERÄTTA, SNÄLLA VÄNLIGEN
dansa? av vad? satisfaction?
och varför skrev jag ordet på engelska? jag vet inte
DET HÄR ÄR FÖRVIRRING
sdfff 9ok
nej jag bestämmer
försvinn
gå härifrån
( )
nej gå
snälla
(tre)
varför slutar det inte snälla gå
(tretretretretretre)
det finns väl vackrare tankar? men de är så farliga
så sköra
så ömma
(två?????????????????????????????????)
ok
försvinn
gå härifrån
( )
nej gå
snälla
(tre)
varför slutar det inte snälla gå
(tretretretretretre)
det finns väl vackrare tankar? men de är så farliga
så sköra
så ömma
(två?????????????????????????????????)
ok
tre igen
behöver jag verkligen det? nejjustnej
behöver jag en verklighetsflykt? JA DET BEHÖVER JAG
jag hör inte hemma i den världen. jag hör inte hemma i verkligheten. där är jag ingen. där har jag ingen betydelse.
annat är det här. här kan jag skapa. här kan jag bestämma hur saker ska gå till. här skriver jag handlingen.
MEN OM NU ALLT ÄR SÅ HEMSKT SÅ BORDE JAG FULLBORDA DEN VERKLIGA VERKLIGHETSFLYKTEN SOM INNEBÄR ATT JAG TAR MIN JÄVLA BOK OCH LÄSER DEN TILLS JAG HAR GLÖMT BORT TID OCH RUM.
Därmed kommer tanken om att isolera sig. Inte att stänga ut omvärlden ifrån sig själv, utan istället att stänga in sig från omvärlden. Åh tro mig, jag har suttit i det fängelset så många gånger förut, men aldrig tidigare har jag insett vikten av det.
(Isola)
(döda Isola)
(döda även alla tankar som vågar hoppas)
(döda även alla de som tvivlar för vi möter svåra tider just nu)
(det finns två sid.......................................)
. . . ....... .
( det står redan skrivet på väggen)
behöver jag en verklighetsflykt? JA DET BEHÖVER JAG
jag hör inte hemma i den världen. jag hör inte hemma i verkligheten. där är jag ingen. där har jag ingen betydelse.
annat är det här. här kan jag skapa. här kan jag bestämma hur saker ska gå till. här skriver jag handlingen.
MEN OM NU ALLT ÄR SÅ HEMSKT SÅ BORDE JAG FULLBORDA DEN VERKLIGA VERKLIGHETSFLYKTEN SOM INNEBÄR ATT JAG TAR MIN JÄVLA BOK OCH LÄSER DEN TILLS JAG HAR GLÖMT BORT TID OCH RUM.
Därmed kommer tanken om att isolera sig. Inte att stänga ut omvärlden ifrån sig själv, utan istället att stänga in sig från omvärlden. Åh tro mig, jag har suttit i det fängelset så många gånger förut, men aldrig tidigare har jag insett vikten av det.
(Isola)
(döda Isola)
(döda även alla tankar som vågar hoppas)
(döda även alla de som tvivlar för vi möter svåra tider just nu)
(det finns två sid.......................................)
. . . ....... .
( det står redan skrivet på väggen)
jag har sett hans ansikte
jag vet bara att ödet har talat till mig i sträng ton och sagt att jag inte kan kontrollera det händelseförlopp som nu måste fortlöpa
det finns fler saker som jag måste se innan världen kan gå vidare och därför måste jag stå stilla i livet ett tag
om 13 dagar har det gått ett år, och först då så kommer jag kanske bryta den förbannelse som jag lagt över mig själv. de där tvångstankarna om gemenskap, samhörighet och närhet. jag måste erkänna alla mina lögner för mig själv och inse att sanningen i sig själv är den största lögnen av dem alla.
åh jag önskar att jag kunde skapa något vackert, det var så fruktansvärt längesedan nu. dessa dagar finns det bara historier om död och glömska.
verklighetsuppfattningen är sämre än någonsin och tröskeln mellan fantasi och verklighet som tidigare var så hög existerar inte längre
haha
någon behövs
men jag vet inte vem det är
jag vet att jag kommer ljuga för mig själv igen
allt för att göra mig själv lycklig
men det kanske behövs till viss del
vissa lögner är så fruktansvärt vackra
andra behövs för att jag ska kunna tänka framåt
men sedan finns det en tanke om fem budbärare
vars uppgift är att sprida budskapet om sin herres ankomst
åh hans ansikte är så blekt
han vill att jag ska buga inför honom
men jag vill försöka döda honom
jag vill döda Döden
jag känna makten då jag dödar den stränge herren Döden
Tystanaden
Kylan
Mörkret
Ensamheten
de fyra budbärarna
men vad heter den siste?n den femte budbäraren. han kallar sig mannen i svart, men ingen känner till hans riktiga namn
ingen har återvänt för att berätta det
men jag känner till namnet
jag ska berätta det en dag
när alla de andra härskarna är döda
de kan inte få reda på det innan
för då kommer världen falla samman
men tro mig, det är en mäktig kraft den femte besitter
åh det finns verkligen ingen verklighetsuppfattning längre
jag drunknar i Evighetens Ocean
och jag bryr mig inte
det finns fler saker som jag måste se innan världen kan gå vidare och därför måste jag stå stilla i livet ett tag
om 13 dagar har det gått ett år, och först då så kommer jag kanske bryta den förbannelse som jag lagt över mig själv. de där tvångstankarna om gemenskap, samhörighet och närhet. jag måste erkänna alla mina lögner för mig själv och inse att sanningen i sig själv är den största lögnen av dem alla.
åh jag önskar att jag kunde skapa något vackert, det var så fruktansvärt längesedan nu. dessa dagar finns det bara historier om död och glömska.
verklighetsuppfattningen är sämre än någonsin och tröskeln mellan fantasi och verklighet som tidigare var så hög existerar inte längre
haha
någon behövs
men jag vet inte vem det är
jag vet att jag kommer ljuga för mig själv igen
allt för att göra mig själv lycklig
men det kanske behövs till viss del
vissa lögner är så fruktansvärt vackra
andra behövs för att jag ska kunna tänka framåt
men sedan finns det en tanke om fem budbärare
vars uppgift är att sprida budskapet om sin herres ankomst
åh hans ansikte är så blekt
han vill att jag ska buga inför honom
men jag vill försöka döda honom
jag vill döda Döden
jag känna makten då jag dödar den stränge herren Döden
Tystanaden
Kylan
Mörkret
Ensamheten
de fyra budbärarna
men vad heter den siste?n den femte budbäraren. han kallar sig mannen i svart, men ingen känner till hans riktiga namn
ingen har återvänt för att berätta det
men jag känner till namnet
jag ska berätta det en dag
när alla de andra härskarna är döda
de kan inte få reda på det innan
för då kommer världen falla samman
men tro mig, det är en mäktig kraft den femte besitter
åh det finns verkligen ingen verklighetsuppfattning längre
jag drunknar i Evighetens Ocean
och jag bryr mig inte
nu ska jag ljuga för mig själv ett tag igen
(borde jag isolera mig?)
(eller isolera Isola?)
kom igen gör det enkelt för mig
åååhhhh så patetiskt
allt det här är
MEN FÖR EN GÅNGS SKULL SÅ HAR JAG FAKTISKT LYCKATS MED NÅGONTING, EFTERSOM VERKLIGHETEN HAR SLUTAT FORMA SIG EFTER FANTASIN, FÖR NU ÄR DET TVÄRTOM. FANTASIN FORMAR SIG EFTER VERKLIGHETEN OCH JAG TYCKER DET ÄR SÅ JÄKLA SYND EFTERSOM FÖRUT SÅ FANNS DET EN SLAGS TANKE OM SKÖNHET. DET EXISTERAR INTE LÄNGRE. NU FINNS DET BARA EN KLAGAN OCH ENORM AVSAKNAD AV SAMHÖRIGHET OCH NÄRHET.
Detta innebär att det bästa vore att isolera sig.
(som förra sommaren, som förra sommaren, som förra sommaren)
fast det var andra omständigheter då
eller var det verkligen det?
?????????????????????????
?????????????????+++
alltså den här världen
den som kallar sig själv verkligheten
jag kommer aldrig förstå den
(du kan inte se runt hörn, ingen kan se runt hörn)
(eller isolera Isola?)
kom igen gör det enkelt för mig
åååhhhh så patetiskt
allt det här är
MEN FÖR EN GÅNGS SKULL SÅ HAR JAG FAKTISKT LYCKATS MED NÅGONTING, EFTERSOM VERKLIGHETEN HAR SLUTAT FORMA SIG EFTER FANTASIN, FÖR NU ÄR DET TVÄRTOM. FANTASIN FORMAR SIG EFTER VERKLIGHETEN OCH JAG TYCKER DET ÄR SÅ JÄKLA SYND EFTERSOM FÖRUT SÅ FANNS DET EN SLAGS TANKE OM SKÖNHET. DET EXISTERAR INTE LÄNGRE. NU FINNS DET BARA EN KLAGAN OCH ENORM AVSAKNAD AV SAMHÖRIGHET OCH NÄRHET.
Detta innebär att det bästa vore att isolera sig.
(som förra sommaren, som förra sommaren, som förra sommaren)
fast det var andra omständigheter då
eller var det verkligen det?
?????????????????????????
?????????????????+++
alltså den här världen
den som kallar sig själv verkligheten
jag kommer aldrig förstå den
(du kan inte se runt hörn, ingen kan se runt hörn)
finns
döda mig nu när jag är som svagast
så fruktansvärt förvirrad
så fruktansvärt törstig
vart är min inspirationskälla
nejjustnej den existerade aldrig
haha
jag lever i fel tid
varför finns det inte fler som mig
jag vet bara en annan
så fruktansvärt förvirrad
så fruktansvärt törstig
vart är min inspirationskälla
nejjustnej den existerade aldrig
haha
jag lever i fel tid
varför finns det inte fler som mig
jag vet bara en annan
Glasmästarens fall
ett klingande ljud ekade i fjärran och mannen i svart klev ut ur skuggorna. via uråldriga tankegångar hade han nu anlänt till den plats där han skulle utföra sitt uppdrag. han klev upp för en höjd och blickade ut över det landskap som nu sträckte sig mot horisonten. en stad i glas. solen glimmade över de tusentals byggnader helt gjorda i glas från grund till toppen. gatulyktorna var av glas, brandposterna var av glas, allting i hela staden var helt gjort av glas. staden sträckte sig långt ändå bort till horisonten och mannen i svart undrade hur han skulle hitta det han sökte i denna stad. det var möjligt att han hade varit här förut, men som vanligt så kunde han inte minnas. det var en av nackdelarna med hans kraft. han kunde inte minnas tidigare uppdrag, vilket gjorde honom till den ultimate tjänaren. mannen i svart hade endast en vag minnesbild av sig själv och han visste att han levt ett tidigare liv någonstans, men han visste inte var.
han blev plötsligt avbruten i sina tankar då en flock med fåglar flög precis ovanför honom. till hans förvåning var även de gjorda i glas. de såg ändå otroligt levande ut där de flög fram under himlen mot staden i glas. mannen i svart insåg att det inte fanns tid att dröja så han fortsatte ned via en trappa i glas för att komma ned till staden. efter en lång vandring nedför trappan så kom han fram till ett stängsel i glas som omringade staden. alldels brevid honom fanns en port i stängslet. men framför porten stod två människor, och precis som allt annat, endast gjorda i glas. de höjde långa genomskinliga svärd mot mannen i svart.
"vem är ni och vad söker ni i vår stad?" frågade en av vakterna i en dämpad ton. det fanns inget spår av ansiktsuttryck på vakten och inte heller rörde han läpparna när han talade.
"jag är mannen i svart och jag söker Glasmästaren." sa mannen i svart och väntade på en reaktion. de båda vakterna tittade snabbt på varandra sedan tvekade de.
"vår herre, skaparen av glas, vill inte ha några inkräktare. var vänlig ge er iväg." vakterna höjde svärden i en hotande gest som att de verkligen menade allvar. men mannen i svart bara skrattade.
"då skall jag visa er mitt sanna ansikte, ni kreationer av glas." sa mannen i svart och lät huvan falla från ansiktet.
världen vibrerade och glasväktarna exploderade i tusen bitar som for åt alla håll. men de glasbitar som flög mot mannen i svart förvandlades till sand i samma ögonblick som de nuddade honom. porten i stängslet sprack även och exploderade i tusen bitar. plötsligt hörde mannen i svart ett skrik långt inifrån staden, ett skrik av ångest och klagan. han skyndade sig in i staden, sprang förbi alla förvånade glasmänniskor. han sprang över trottoaren i glas och över gator där han mötte bilar i glas. han tittade upp och insåg vart skriken kom ifrån. mitt i staden reste sig ett gigantiskt torn i glas som var så högt att det bara fortsatte uppåt. han kunde nästan urskilja toppen och där såg han att någon eller något fortfarande byggde på tornet. han såg även att på toppen så blixtrade till ibland och det ständiga klingandet var starkare nu än tidigare. skriket fortsatte och han skyndade sig emot det gigantiska tornet. när han var framme vid entrén så fanns det till hans förvåning inga vakter.
han slet upp dörren och det första han fick se när han klev in i byggnaden var sig själv. tusentals reflektioner bemötte honom i en spegelsal. det fanns inte några spår av Glasmästaren eller någon av hans kreationer. han kunde fortfarande höra klingandet, men nu hade det blivit intensivare och mer regelbundet. plötsligt fick han se en av kreationerna springa mot honom. han gjorde sig beredd att släng av sig huvan men kreationen höll upp sin glashand i en vänlig gest.
"man i svart, vänta och låt mig få tala med er." sa glasmannen. "endast ni kan hjälpa denna stad i kampen emot dess tyrann, Glasmästaren. han må vara vår skapare, men vi är bara hans slavar. vi lever endast för att fylla hans syften och han ser inte på oss som om vi lever. vi må vara gjorde av glas, men vi har droppar av Evighetens Ocean inom oss och jag kan känna hur det rinner igenom mina ådror. vi förtjänar inte det öde som vår skapare har satt oss och därför vill jag hjälpa er." glasmannen tystnade och väntade på en reaktion.
"då är det alltså som de höga herrerna befarade," sa mannen i svart och suckade. "att Glasmästaren har rört vid Evighetens Ocean och fått förmågan att avbilda liv. samtidigt så bygger han sitt torn mot oändligheten i hopp om att finna vetskapen som skall ge honom evigt liv. han vet att ifall han bygger tillräckligt högt så kommer han komma utanför universums gränser där det inte finns några fysiska lagar eller regler."
"det stämmer, man i svart, men låt mig hjälpa er." glasmannen vädjade.
"och vad önskar du i utbyte, du kreation av glas? jag kan inte skänka dig något." sa mannen i svart.
"jag önskar bara att ni förstör hela staden, jämnar den med marken och dödar allting. då kommer alla vi glaskreationer att få färdas till Evighetens Ocean och vara fria. det är en dröm som vi så länge har haft, att få känna känslor. det finns inom oss, men vi kan inte få fram dem. trots att vi reflekterar varandra varje dag som vandrande speglar så kan vi inte få en inblick i oss själva. vi kan bara i alla andra hur de känner och hur de är, men inte på oss själva. så snälla man i svart, jag vädjar, döda Glasmästaren och befria oss."
mannen i svart lät det inte dröja och accepterade glasmannens hjälp och tillsammans med denna kreation färdades de två genom tornets mystiska vägar. mannen i svart insåg snabbt efter alla gångar och trappor att han aldrig hade funnit sin väg utan glasmannens hjälp. sista biten färdades de via en mystisk hiss som krävde någon slags kod vilket glasmannen hade tillgång till. efter en kvart i hissen kom de till näst högsta våningen. de klev ut ur hissen och gick upp för den sista trappen till den högsta våningen.
vinden slet i hans kappor när mannen i svart klev upp för det sista trappsteget och såg sitt mål. klingandet var här öronbedövande och Glasmästaren stod med sin hammare av glas och svingade i luften och där han slog bildades glas som han använde för att bygga vidare på tornet. han slog frenetiskt med hammaren samtidigt som han skrek i ångest. han slutade plötsligt när han insåg att han hade besök. han sänkte hammaren och gick fram emot mannen i svart med ett leende. sedan talade han.
"vi har alltså besök ser jag, HAHAHA, och vem kan du vara, du svartklädde?" sa Glasmästaren och lät road.
"jag är mannen i svart och representerar den rättvise herren Verkligheten. jag är utsänd av honom för att sätta stopp för dina planer. det du ämnar att göra kommer bara inte förstöra den här världen, utan även påverka andra världar. jag tänker inte tillåta dig att utnyttja Evighetens Ocean. De Röda Salarna har redan blivit förstörda på grund av de andra härskarna. här tar det slut, käre Glasmästare."
Glasmästaren började vandra runt mannen i svart i en cirkel samtidigt som han gjorde yviga gester i luften med sin hammare. han log fortfarande, som om han visste att någonting skulle hända.
"så ytterst roande, HAHAHHA!" började Glasmästaren och skrattade. "du tror alltså att du kan komma in här i mitt rike och påstå att jag bryter mot någon regler? den kosmiska harmoni som du talar om existerar inte, det är bara något som de höga herrarna har lurat i dig. i den här världen får vi alla chansen att skapa något eget och se! hela mitt rike har jag byggt upp alldeles själv utan någon hjälp och nu ska jag plötsligt avrättas? vad finns det för meningen med det? mina kreationer är mina egna och med dem gör jag vad jag vill. du är en dåre, man i svart, som kommer hit och försöker bestämma över mig. försvinn ifrån mitt rike."
"du har vanhelgat Evighetens Ocean med ditt smutsiga sinne!" sa mannen i svart och pekade på Glasmästaren. " Du torterar oskyldiga själar för att du ska få ha en egen värld där du kan bestämma allt själv. se på denna glasman här tillexempel!" mannen i svart pekade på glasmannen som fortfarande stod bredvid honom. "denna själ är fångad i en kropp av glassom du har skapat. jag tänker inte låta det fortgå!"
"må så vara," sa glasmästaren och nu log han inte längre. "dö då din dåre." sa han och svingade sin hammare.
mannen i svart kastade sig åt sidan och fällde upp sin huva. vibrationen kom men till hans förvåning så tittade inte Glasmästaren på honom. Glasmästaren var på väg mot glasmannen för att tortera sin slav. mannen i svart var oförmögen att stoppa kraftflödet och till slut utlöstes det.
Hela världen exploderade i glas och skärvorna for överallt. Byggnader störtade samman det regnade glas ifrån himlen. bilar exploderade, hundar , affärer, trottoarer, allting som Glasmästaren någonsin byggt upp förstördes på mindre än tio sekunder. den gigantiska byggnaden som de stod på började längst nere att explodera och till slut spred sig explosionen enda upp. Glasmästaren, fortfarande vid liv, föll ned i skärvorna samtidigt som han skrek. mannen i svart föll efter men glas som nuddade honom blev bara till sand.
efter ett långt fall landade de både på marken. vibrationerna slutade. allt var tyst. sedan hörde mannen i svart Glasmästaren flämtningar. mannen i svart såg hur glasmästaren, halv begraven under glas, försökte kravla sig ut ur resterna. tusentals glasskärvor trängde in i hans kropp på alla ställen, men hans ansikte var fritt. han blödde kraftigt och det slutade inte. alldeles vit i ansiktet tittade han upp mot mannen i svart som fortfarande hade huvan nedfälld.
"allt som jag har kämpat för," viskade Glasmästaren och stirrade med vidöppna ögon. "allt som jag någonsin byggt upp. detta var mitt livsverk, det enda jag hade att leva för. nu är det förstört, jag ligger här och förblöder och min glashammare har spruckit. och du. om jag vissten tidigare vad som funnits under huvan hade jag lämnat denna plats. hur kan du ge mig ett värre öde. snälla låt mig bara dö här, ha nåd. låt mig ligga här och förblöda. NEJ, SLUTA GÖRA SÅDÄR, SNÄLLA FÄLL NED HUVAN SNÄLLA; NEJN ENJ JN NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ........................"
Glasmästaren skrek ut det sista i sina lungor sedan var han borta. kvar fanns bara resterna av glas. det fanns inga spår av Glasmästaren eller hans blod. mannen i svart reste sig och fällde tillbaka huvan. han tittade ut över landskapet. hela staden var förstörd. allt som kvarstod var bara skärvor. men det var Glasmästarens egen görning. det var ödets vilja att han skulle se sin värld falla innan han försvann. hotet mot Evighetens Ocean var undanröjt. det var högsta prioriteten. men det fanns fler namn på den lista han hade fått av den rättvise herren Verkligheten. det fanns fler namn som hotande denne herres undersåtar.
mannen i svart suckade. han lämnade hela tiden förstörelse bakom sig, men var inte ämnad för att skapa saker. han fortsatte sin vandring och för att finna de resterande härskarna.
han blev plötsligt avbruten i sina tankar då en flock med fåglar flög precis ovanför honom. till hans förvåning var även de gjorda i glas. de såg ändå otroligt levande ut där de flög fram under himlen mot staden i glas. mannen i svart insåg att det inte fanns tid att dröja så han fortsatte ned via en trappa i glas för att komma ned till staden. efter en lång vandring nedför trappan så kom han fram till ett stängsel i glas som omringade staden. alldels brevid honom fanns en port i stängslet. men framför porten stod två människor, och precis som allt annat, endast gjorda i glas. de höjde långa genomskinliga svärd mot mannen i svart.
"vem är ni och vad söker ni i vår stad?" frågade en av vakterna i en dämpad ton. det fanns inget spår av ansiktsuttryck på vakten och inte heller rörde han läpparna när han talade.
"jag är mannen i svart och jag söker Glasmästaren." sa mannen i svart och väntade på en reaktion. de båda vakterna tittade snabbt på varandra sedan tvekade de.
"vår herre, skaparen av glas, vill inte ha några inkräktare. var vänlig ge er iväg." vakterna höjde svärden i en hotande gest som att de verkligen menade allvar. men mannen i svart bara skrattade.
"då skall jag visa er mitt sanna ansikte, ni kreationer av glas." sa mannen i svart och lät huvan falla från ansiktet.
världen vibrerade och glasväktarna exploderade i tusen bitar som for åt alla håll. men de glasbitar som flög mot mannen i svart förvandlades till sand i samma ögonblick som de nuddade honom. porten i stängslet sprack även och exploderade i tusen bitar. plötsligt hörde mannen i svart ett skrik långt inifrån staden, ett skrik av ångest och klagan. han skyndade sig in i staden, sprang förbi alla förvånade glasmänniskor. han sprang över trottoaren i glas och över gator där han mötte bilar i glas. han tittade upp och insåg vart skriken kom ifrån. mitt i staden reste sig ett gigantiskt torn i glas som var så högt att det bara fortsatte uppåt. han kunde nästan urskilja toppen och där såg han att någon eller något fortfarande byggde på tornet. han såg även att på toppen så blixtrade till ibland och det ständiga klingandet var starkare nu än tidigare. skriket fortsatte och han skyndade sig emot det gigantiska tornet. när han var framme vid entrén så fanns det till hans förvåning inga vakter.
han slet upp dörren och det första han fick se när han klev in i byggnaden var sig själv. tusentals reflektioner bemötte honom i en spegelsal. det fanns inte några spår av Glasmästaren eller någon av hans kreationer. han kunde fortfarande höra klingandet, men nu hade det blivit intensivare och mer regelbundet. plötsligt fick han se en av kreationerna springa mot honom. han gjorde sig beredd att släng av sig huvan men kreationen höll upp sin glashand i en vänlig gest.
"man i svart, vänta och låt mig få tala med er." sa glasmannen. "endast ni kan hjälpa denna stad i kampen emot dess tyrann, Glasmästaren. han må vara vår skapare, men vi är bara hans slavar. vi lever endast för att fylla hans syften och han ser inte på oss som om vi lever. vi må vara gjorde av glas, men vi har droppar av Evighetens Ocean inom oss och jag kan känna hur det rinner igenom mina ådror. vi förtjänar inte det öde som vår skapare har satt oss och därför vill jag hjälpa er." glasmannen tystnade och väntade på en reaktion.
"då är det alltså som de höga herrerna befarade," sa mannen i svart och suckade. "att Glasmästaren har rört vid Evighetens Ocean och fått förmågan att avbilda liv. samtidigt så bygger han sitt torn mot oändligheten i hopp om att finna vetskapen som skall ge honom evigt liv. han vet att ifall han bygger tillräckligt högt så kommer han komma utanför universums gränser där det inte finns några fysiska lagar eller regler."
"det stämmer, man i svart, men låt mig hjälpa er." glasmannen vädjade.
"och vad önskar du i utbyte, du kreation av glas? jag kan inte skänka dig något." sa mannen i svart.
"jag önskar bara att ni förstör hela staden, jämnar den med marken och dödar allting. då kommer alla vi glaskreationer att få färdas till Evighetens Ocean och vara fria. det är en dröm som vi så länge har haft, att få känna känslor. det finns inom oss, men vi kan inte få fram dem. trots att vi reflekterar varandra varje dag som vandrande speglar så kan vi inte få en inblick i oss själva. vi kan bara i alla andra hur de känner och hur de är, men inte på oss själva. så snälla man i svart, jag vädjar, döda Glasmästaren och befria oss."
mannen i svart lät det inte dröja och accepterade glasmannens hjälp och tillsammans med denna kreation färdades de två genom tornets mystiska vägar. mannen i svart insåg snabbt efter alla gångar och trappor att han aldrig hade funnit sin väg utan glasmannens hjälp. sista biten färdades de via en mystisk hiss som krävde någon slags kod vilket glasmannen hade tillgång till. efter en kvart i hissen kom de till näst högsta våningen. de klev ut ur hissen och gick upp för den sista trappen till den högsta våningen.
vinden slet i hans kappor när mannen i svart klev upp för det sista trappsteget och såg sitt mål. klingandet var här öronbedövande och Glasmästaren stod med sin hammare av glas och svingade i luften och där han slog bildades glas som han använde för att bygga vidare på tornet. han slog frenetiskt med hammaren samtidigt som han skrek i ångest. han slutade plötsligt när han insåg att han hade besök. han sänkte hammaren och gick fram emot mannen i svart med ett leende. sedan talade han.
"vi har alltså besök ser jag, HAHAHA, och vem kan du vara, du svartklädde?" sa Glasmästaren och lät road.
"jag är mannen i svart och representerar den rättvise herren Verkligheten. jag är utsänd av honom för att sätta stopp för dina planer. det du ämnar att göra kommer bara inte förstöra den här världen, utan även påverka andra världar. jag tänker inte tillåta dig att utnyttja Evighetens Ocean. De Röda Salarna har redan blivit förstörda på grund av de andra härskarna. här tar det slut, käre Glasmästare."
Glasmästaren började vandra runt mannen i svart i en cirkel samtidigt som han gjorde yviga gester i luften med sin hammare. han log fortfarande, som om han visste att någonting skulle hända.
"så ytterst roande, HAHAHHA!" började Glasmästaren och skrattade. "du tror alltså att du kan komma in här i mitt rike och påstå att jag bryter mot någon regler? den kosmiska harmoni som du talar om existerar inte, det är bara något som de höga herrarna har lurat i dig. i den här världen får vi alla chansen att skapa något eget och se! hela mitt rike har jag byggt upp alldeles själv utan någon hjälp och nu ska jag plötsligt avrättas? vad finns det för meningen med det? mina kreationer är mina egna och med dem gör jag vad jag vill. du är en dåre, man i svart, som kommer hit och försöker bestämma över mig. försvinn ifrån mitt rike."
"du har vanhelgat Evighetens Ocean med ditt smutsiga sinne!" sa mannen i svart och pekade på Glasmästaren. " Du torterar oskyldiga själar för att du ska få ha en egen värld där du kan bestämma allt själv. se på denna glasman här tillexempel!" mannen i svart pekade på glasmannen som fortfarande stod bredvid honom. "denna själ är fångad i en kropp av glassom du har skapat. jag tänker inte låta det fortgå!"
"må så vara," sa glasmästaren och nu log han inte längre. "dö då din dåre." sa han och svingade sin hammare.
mannen i svart kastade sig åt sidan och fällde upp sin huva. vibrationen kom men till hans förvåning så tittade inte Glasmästaren på honom. Glasmästaren var på väg mot glasmannen för att tortera sin slav. mannen i svart var oförmögen att stoppa kraftflödet och till slut utlöstes det.
Hela världen exploderade i glas och skärvorna for överallt. Byggnader störtade samman det regnade glas ifrån himlen. bilar exploderade, hundar , affärer, trottoarer, allting som Glasmästaren någonsin byggt upp förstördes på mindre än tio sekunder. den gigantiska byggnaden som de stod på började längst nere att explodera och till slut spred sig explosionen enda upp. Glasmästaren, fortfarande vid liv, föll ned i skärvorna samtidigt som han skrek. mannen i svart föll efter men glas som nuddade honom blev bara till sand.
efter ett långt fall landade de både på marken. vibrationerna slutade. allt var tyst. sedan hörde mannen i svart Glasmästaren flämtningar. mannen i svart såg hur glasmästaren, halv begraven under glas, försökte kravla sig ut ur resterna. tusentals glasskärvor trängde in i hans kropp på alla ställen, men hans ansikte var fritt. han blödde kraftigt och det slutade inte. alldeles vit i ansiktet tittade han upp mot mannen i svart som fortfarande hade huvan nedfälld.
"allt som jag har kämpat för," viskade Glasmästaren och stirrade med vidöppna ögon. "allt som jag någonsin byggt upp. detta var mitt livsverk, det enda jag hade att leva för. nu är det förstört, jag ligger här och förblöder och min glashammare har spruckit. och du. om jag vissten tidigare vad som funnits under huvan hade jag lämnat denna plats. hur kan du ge mig ett värre öde. snälla låt mig bara dö här, ha nåd. låt mig ligga här och förblöda. NEJ, SLUTA GÖRA SÅDÄR, SNÄLLA FÄLL NED HUVAN SNÄLLA; NEJN ENJ JN NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ........................"
Glasmästaren skrek ut det sista i sina lungor sedan var han borta. kvar fanns bara resterna av glas. det fanns inga spår av Glasmästaren eller hans blod. mannen i svart reste sig och fällde tillbaka huvan. han tittade ut över landskapet. hela staden var förstörd. allt som kvarstod var bara skärvor. men det var Glasmästarens egen görning. det var ödets vilja att han skulle se sin värld falla innan han försvann. hotet mot Evighetens Ocean var undanröjt. det var högsta prioriteten. men det fanns fler namn på den lista han hade fått av den rättvise herren Verkligheten. det fanns fler namn som hotande denne herres undersåtar.
mannen i svart suckade. han lämnade hela tiden förstörelse bakom sig, men var inte ämnad för att skapa saker. han fortsatte sin vandring och för att finna de resterande härskarna.
vi har så mycket som vi aldrig sa till varandra
äntligen förstår jag
att ingen någonsin har varit speciell
hur mycket jag än velat det
äntligen förstår jag
att alla de tankar jag någonsin tänkt
existerade för att jag skulle få känna någon slags samhörighet
allt handlar ju om bekräftelse
nu inser jag att jag inte kan ljuga för mig själv längre
jag ser igenom mina lögner nu
illusionerna börjar bryta ihop
men nu vet jag bättre
nu måste jag isolera mig ifrån mig själv
fast det finns fortfarande ett problem
det där med närheten och samhörigheten
även fast jag förnekar den så behöver jag den så jävla mycket
ja, det skulle komma en dag när alla illusioner upphör
det är inte idag men jag hoppas att den dagen kommer snart
jag önskar bara att jag var bättre på det här
bättre på det här med att leva
alla regler
alla normer
fast det kanske inte spelar någon roll
jag kommer ju alltid att överleva
men jag vill inte överleva livet
jag vill leva livet
så därför ska jag dra mig tillbaka
hur jobbigt det än är
jag hör inte hemma i den världen
jag vill vara här
här hela tiden
här där mina tankar är viktiga
igår höll jag käften
allt för att underkasta sig samhällets regler
allt för att anpassa sig i den verkliga världen
(det här handlar inte om dig, det har aldrig handlat om dig, det kommer aldrig att handla om dig, det kommer bara att handla om mig)
att ingen någonsin har varit speciell
hur mycket jag än velat det
äntligen förstår jag
att alla de tankar jag någonsin tänkt
existerade för att jag skulle få känna någon slags samhörighet
allt handlar ju om bekräftelse
nu inser jag att jag inte kan ljuga för mig själv längre
jag ser igenom mina lögner nu
illusionerna börjar bryta ihop
men nu vet jag bättre
nu måste jag isolera mig ifrån mig själv
fast det finns fortfarande ett problem
det där med närheten och samhörigheten
även fast jag förnekar den så behöver jag den så jävla mycket
ja, det skulle komma en dag när alla illusioner upphör
det är inte idag men jag hoppas att den dagen kommer snart
jag önskar bara att jag var bättre på det här
bättre på det här med att leva
alla regler
alla normer
fast det kanske inte spelar någon roll
jag kommer ju alltid att överleva
men jag vill inte överleva livet
jag vill leva livet
så därför ska jag dra mig tillbaka
hur jobbigt det än är
jag hör inte hemma i den världen
jag vill vara här
här hela tiden
här där mina tankar är viktiga
igår höll jag käften
allt för att underkasta sig samhällets regler
allt för att anpassa sig i den verkliga världen
(det här handlar inte om dig, det har aldrig handlat om dig, det kommer aldrig att handla om dig, det kommer bara att handla om mig)
obliv
om jag berättade för dig
att fler skulle dö
skulle du bli rädd då?
fler måste se ansiktet
fler måste möta den svartklädde
men det som nu sker
är inget mord
för hur ska det kunna klassificeras som ett mord
när personen ifråga aldrig existerat
det finns så många fler historier att berätta
jag kan se ett glashus
ett glashus dit mannen i svart beger sig
men det är såklart en historia
som inte kan berättas såhär fåordigt
det kräver mer
snart kommer alla att vara döda
att fler skulle dö
skulle du bli rädd då?
fler måste se ansiktet
fler måste möta den svartklädde
men det som nu sker
är inget mord
för hur ska det kunna klassificeras som ett mord
när personen ifråga aldrig existerat
det finns så många fler historier att berätta
jag kan se ett glashus
ett glashus dit mannen i svart beger sig
men det är såklart en historia
som inte kan berättas såhär fåordigt
det kräver mer
snart kommer alla att vara döda
de röda salarnas förruttnelse
det var tyst och mannen i svart vandrade i korridorerna längs de röda salarna. de röda salarna hade tidigare varit en plats för gemenskap och värme, men nu hade de börja fallit samman och därför hade mannen i svart blivit ditsänd. världen hade gått vidare, allt hade förändrats. de röda salarnas forna glans skulle kanske aldrig återställas igen, men mannen i svart skulle finna roten till den förruttnelse som hade pågått en lång tid nu. mannen i svart hade varit i de röda salarna vid många tillfällen tidigare på sina uppdrag, men då hade det bara rört sig om små sår. dessa sår hade han lagat, men nu hade de spruckit upp igen och börjat ruttna.
mannen i svart ropade till och hans eko färdades igenom de röda salarna och studsade längs de förruttnade väggarna. på vägarna fanns det även suddiga bilder av Verklighetens invånare, människor som hade blivit givna en speciell plats i de röda salarna. det gick dock inte att urskilja vilka dessa personer varit då förruttnelsen pågått för länge. sprickor trängde sig in i ansiktena på dessa människor som en gång betytt ågonting, men det gick inte att återkalla dem. de befann sig sedan länge i Evighetens Ocean, simmandes runt med alla andra miljontals förlorade själar. på de röda väggarna fanns även porträtt av människor som aldrig existerat, varelser som lydde under den drömmande herren Fantasin. men mannen i svart lade inte märke till dessa porträtt som han hade suddat ut för länge sedan. han fokuserade blicken framför sig, för långt borta i de röda salarna stod någon eller något med ryggen vänd emot honom.
"det är inte första gången du befinner dig i de röda salarna," sa skepnaden i korridoren. då vände sig plötsligt skepnaden om och kastade av sin slöja. det visade sig vara en kvinna. kvinnan stod helt naken, men verkade oberörd. mannen i svart fortsatte att vandra emot henne, för han visste vem hon var. på samma sätt som hon var fysiskt naken framför honom så var hon även det psykiskt. han såg igenom henne, han såg alla saker hon hade sagt, han såg hur hon försökt bryta sig fri ifrån det förtryck som andra hade värnat om. hon hade varit en självständig kvinna, men han var inte säker om hon var roten till förruttnelsen. hur skulle en sådan vacker och självständig kvinna vara roten till något så ont? då talade mannen i svart för första gången på länge, och hans ord ekade åter i de röda salarna.
"du talar sant, det är inte första gången jag är här. vet du vem jag är?" frågade han henne. kvinnan gick fram till honom närmare och la sig på golvet samtidigt som hon sträckte på sig. hon hade någonting lurt i sin blick, nästan som en gnista som hon ville att mannen i svart skulle förvandla till en eld.
"frågan är väl snarare om du vet vem jag är", svarade kvinnan och blinkade till. "de kallar mig Alexandra, men jag är även kallad Kärleken. det här är min residens som du befinner dig i, de röda salarna. sätt dig ned och slappna av så ska jag ta hand om dig. allt kommer gå bra." kvinnan som kallade sig själv Alexandra skrattade.
men mannen i svart lät sig inte luras. han var ingen dåre. och då talade han med vrede.
"tror du inte att jag har träffat illusioner som dig förut? du är inte Alexandra och du kommer aldrig kunna mäta dig med henne. du är en falsk imitation av henne som har klivit ut ur dessa bilder på väggen. inte heller har du rätten att kalla dig själv Kärleken, då Alexandra är personifieringen av Kärleken. du är bara en av Trollkarlens illusioner. försvinn härifrån. försvinn ifrån de röda salarna. du hör inte hemma här. det är illusioner som sliter samman de röda salarna. det är du som är infektionen. gå härifrån, du hör inte hemma här."
när mannen i svart hade yttrat de sista orden så började kvinnan skrika samtidigt som hon upplöstes i tomma luften. när illusionen försvunnit så uppstod ett moln av vit rök och där klev en man klädd i grå trasor. mannen i svart och den grå mannen stirrade på varande länge, sedan bröt mannen i svart tystnaden.
"så det är alltså du som ligger i grunden för förruttnelsen i de röda salarna," sa mannen i svart. "jag vet dessutom vem du är, du är Trollkarlen, den som skapar illusionerna."
"ja, min käre man i svart, det är alldeles sant." sa Trollkarlen alldeles lugnt. "men du förstår nog inte, illusionerna behövs för att det egna jaget ska kunna trivas, för att det ska kunna frodas. i sin egen egoism så kan det egna jaget växa och skapa en hel påhittad värld tack vare mina illusioner. det finns inga begränsningar, det finns inga regler. du däremot är en man som är slav under någon herre vars namn jag inte bryr mig om. Gå härifrån, de röda salarna kommer ruttna i evigheten och det är inget du kan göra för att stoppa det".
mannen i svart skrattade, sedan talade han med en sträng röst.
"du vet verkligen inte vem jag är, du trodde du kunde lura mig med en simpel illusion men det går jag inte på. du tror dessutom att du kan beordra mig att gå härifrån, nej du har fel dåraktige Trollkarl. dina illusioner har förstört de röda salarnas forna glans. här finns inget liv längre. det finns bara massa suddiga bilder och porträtt. och självklart bara massa illusioner. de röda salarna har blivit de döda salarna. och nu ska jag förvisa dig ifrån denna plats genom att visa mitt sanna ansikte."
men innan mannen i svart hann göra det så släppte Trollkarlen lös tusentals illusioner som slet och rev på väggarna och tavlorna i de röda salarna. sprickorna blev större och en röd vätska forsade ut i korridorerna och strömmade genom de röda salarna. Trollkarlen skrattade som besatt och svingade sin långa käpp och alla möjliga färger kom från den. färgerna träffade bilderna på väggen och gav liv åt dem. ännu fler illusioner uppstod och rörde sig emot mannen i svart.
trots att den röda tjocka vätskan forsade upp till hans vader så stod han stilla och brydde sig inte om de närmande illusionerna som gick dit för att förgöra honom. istället förde han alldeles lugnt händerna upp emot sin huva och samtidigt som han gjorde det började en svag vibration eka i de röda salarna som blev allt högre och högre tills den ekade som en storm. Trollkarlken skrek och släppte sin käpp för att hålla för öronen, men det hjälpte honom inte. Trollkarlen föll på knä i den röda vätskan och tittade upp emot mannen i svart.
"vem är du?" skrek Trollkarlen i stormen och den röda vätskan forsade från alla håll, från golvet, taket, överallt.
mannen i svart svarade aldrig på Trollkarlens fråga utan han lät sin huva falla och Trollkarlens skrik ekade igenom de röda salarna så att många tavlor sprack och exploderade i en kaskad av röd vätska. Trollkarlens illusioner skrek även och plaskade runt på golvet samtidigt som de skrek ut sina lungor. då trollkarlen såg ansiktet på mannen i svart så förstod han för några sekunder vilken dåre han varit. hur kunde han mäta sig med en sådan här kraft. den femte budbäraren var sannerligen den mest farliga av dem alla, men snart skulle han inte känna till att det existerade en femte budbärare. Trollkarlen skrek en sista gång innan han sögs in i tomheten.
sedan tystnaden.
därefter kylan.
efter det mörkret.
och tillslut ensamheten.
Den stränge herren Döden log.
Den rättvise herren Verkligheten log.
Den drömmande herren Fantasin grät.
Mannen i svart fällde tillbaka huvan. han tittade runt sig. de röda salarna var fortfarande mycket skadade och förruttnelsen fanns fortfarande kvar, men den kunde inte sprida sig ytterligare. det fanns inget mer han kunde göra här, han hade avslutat det han kommit för. men det fanns flera som fanns på hans lista. det fanns fler platser han var tvungen att besöka.
mannen i svart, dödens femte budbärare, lämnade de röda salarna och gick vidare mot tomheten.
mannen i svart ropade till och hans eko färdades igenom de röda salarna och studsade längs de förruttnade väggarna. på vägarna fanns det även suddiga bilder av Verklighetens invånare, människor som hade blivit givna en speciell plats i de röda salarna. det gick dock inte att urskilja vilka dessa personer varit då förruttnelsen pågått för länge. sprickor trängde sig in i ansiktena på dessa människor som en gång betytt ågonting, men det gick inte att återkalla dem. de befann sig sedan länge i Evighetens Ocean, simmandes runt med alla andra miljontals förlorade själar. på de röda väggarna fanns även porträtt av människor som aldrig existerat, varelser som lydde under den drömmande herren Fantasin. men mannen i svart lade inte märke till dessa porträtt som han hade suddat ut för länge sedan. han fokuserade blicken framför sig, för långt borta i de röda salarna stod någon eller något med ryggen vänd emot honom.
"det är inte första gången du befinner dig i de röda salarna," sa skepnaden i korridoren. då vände sig plötsligt skepnaden om och kastade av sin slöja. det visade sig vara en kvinna. kvinnan stod helt naken, men verkade oberörd. mannen i svart fortsatte att vandra emot henne, för han visste vem hon var. på samma sätt som hon var fysiskt naken framför honom så var hon även det psykiskt. han såg igenom henne, han såg alla saker hon hade sagt, han såg hur hon försökt bryta sig fri ifrån det förtryck som andra hade värnat om. hon hade varit en självständig kvinna, men han var inte säker om hon var roten till förruttnelsen. hur skulle en sådan vacker och självständig kvinna vara roten till något så ont? då talade mannen i svart för första gången på länge, och hans ord ekade åter i de röda salarna.
"du talar sant, det är inte första gången jag är här. vet du vem jag är?" frågade han henne. kvinnan gick fram till honom närmare och la sig på golvet samtidigt som hon sträckte på sig. hon hade någonting lurt i sin blick, nästan som en gnista som hon ville att mannen i svart skulle förvandla till en eld.
"frågan är väl snarare om du vet vem jag är", svarade kvinnan och blinkade till. "de kallar mig Alexandra, men jag är även kallad Kärleken. det här är min residens som du befinner dig i, de röda salarna. sätt dig ned och slappna av så ska jag ta hand om dig. allt kommer gå bra." kvinnan som kallade sig själv Alexandra skrattade.
men mannen i svart lät sig inte luras. han var ingen dåre. och då talade han med vrede.
"tror du inte att jag har träffat illusioner som dig förut? du är inte Alexandra och du kommer aldrig kunna mäta dig med henne. du är en falsk imitation av henne som har klivit ut ur dessa bilder på väggen. inte heller har du rätten att kalla dig själv Kärleken, då Alexandra är personifieringen av Kärleken. du är bara en av Trollkarlens illusioner. försvinn härifrån. försvinn ifrån de röda salarna. du hör inte hemma här. det är illusioner som sliter samman de röda salarna. det är du som är infektionen. gå härifrån, du hör inte hemma här."
när mannen i svart hade yttrat de sista orden så började kvinnan skrika samtidigt som hon upplöstes i tomma luften. när illusionen försvunnit så uppstod ett moln av vit rök och där klev en man klädd i grå trasor. mannen i svart och den grå mannen stirrade på varande länge, sedan bröt mannen i svart tystnaden.
"så det är alltså du som ligger i grunden för förruttnelsen i de röda salarna," sa mannen i svart. "jag vet dessutom vem du är, du är Trollkarlen, den som skapar illusionerna."
"ja, min käre man i svart, det är alldeles sant." sa Trollkarlen alldeles lugnt. "men du förstår nog inte, illusionerna behövs för att det egna jaget ska kunna trivas, för att det ska kunna frodas. i sin egen egoism så kan det egna jaget växa och skapa en hel påhittad värld tack vare mina illusioner. det finns inga begränsningar, det finns inga regler. du däremot är en man som är slav under någon herre vars namn jag inte bryr mig om. Gå härifrån, de röda salarna kommer ruttna i evigheten och det är inget du kan göra för att stoppa det".
mannen i svart skrattade, sedan talade han med en sträng röst.
"du vet verkligen inte vem jag är, du trodde du kunde lura mig med en simpel illusion men det går jag inte på. du tror dessutom att du kan beordra mig att gå härifrån, nej du har fel dåraktige Trollkarl. dina illusioner har förstört de röda salarnas forna glans. här finns inget liv längre. det finns bara massa suddiga bilder och porträtt. och självklart bara massa illusioner. de röda salarna har blivit de döda salarna. och nu ska jag förvisa dig ifrån denna plats genom att visa mitt sanna ansikte."
men innan mannen i svart hann göra det så släppte Trollkarlen lös tusentals illusioner som slet och rev på väggarna och tavlorna i de röda salarna. sprickorna blev större och en röd vätska forsade ut i korridorerna och strömmade genom de röda salarna. Trollkarlen skrattade som besatt och svingade sin långa käpp och alla möjliga färger kom från den. färgerna träffade bilderna på väggen och gav liv åt dem. ännu fler illusioner uppstod och rörde sig emot mannen i svart.
trots att den röda tjocka vätskan forsade upp till hans vader så stod han stilla och brydde sig inte om de närmande illusionerna som gick dit för att förgöra honom. istället förde han alldeles lugnt händerna upp emot sin huva och samtidigt som han gjorde det började en svag vibration eka i de röda salarna som blev allt högre och högre tills den ekade som en storm. Trollkarlken skrek och släppte sin käpp för att hålla för öronen, men det hjälpte honom inte. Trollkarlen föll på knä i den röda vätskan och tittade upp emot mannen i svart.
"vem är du?" skrek Trollkarlen i stormen och den röda vätskan forsade från alla håll, från golvet, taket, överallt.
mannen i svart svarade aldrig på Trollkarlens fråga utan han lät sin huva falla och Trollkarlens skrik ekade igenom de röda salarna så att många tavlor sprack och exploderade i en kaskad av röd vätska. Trollkarlens illusioner skrek även och plaskade runt på golvet samtidigt som de skrek ut sina lungor. då trollkarlen såg ansiktet på mannen i svart så förstod han för några sekunder vilken dåre han varit. hur kunde han mäta sig med en sådan här kraft. den femte budbäraren var sannerligen den mest farliga av dem alla, men snart skulle han inte känna till att det existerade en femte budbärare. Trollkarlen skrek en sista gång innan han sögs in i tomheten.
sedan tystnaden.
därefter kylan.
efter det mörkret.
och tillslut ensamheten.
Den stränge herren Döden log.
Den rättvise herren Verkligheten log.
Den drömmande herren Fantasin grät.
Mannen i svart fällde tillbaka huvan. han tittade runt sig. de röda salarna var fortfarande mycket skadade och förruttnelsen fanns fortfarande kvar, men den kunde inte sprida sig ytterligare. det fanns inget mer han kunde göra här, han hade avslutat det han kommit för. men det fanns flera som fanns på hans lista. det fanns fler platser han var tvungen att besöka.
mannen i svart, dödens femte budbärare, lämnade de röda salarna och gick vidare mot tomheten.
iutdsxcvbnm.
jag minns dig??????????+++
ja
jag minns dig
(säg den där meningen som är så farlig)
men
tänk om du har fel???????????+
????++++++++
trenej
nej
snälla fokusera tankarna
fokus fokusrea nu
ja
nu fokuserar vi
jag kan se ditt ansikte tydligt framför mig nu i detta ögonblick
gör jag dig större än vad du egentligen är?
tänk vad lätt det vore om jag bara hade hittat på dig
allt hade varit så mycket enklare och ingen hade lidit av det
le då, le för allt som du någonsin gråtit för
(
)
ja
jag minns dig
(säg den där meningen som är så farlig)
men
tänk om du har fel???????????+
????++++++++
trenej
nej
snälla fokusera tankarna
fokus fokusrea nu
ja
nu fokuserar vi
jag kan se ditt ansikte tydligt framför mig nu i detta ögonblick
gör jag dig större än vad du egentligen är?
tänk vad lätt det vore om jag bara hade hittat på dig
allt hade varit så mycket enklare och ingen hade lidit av det
le då, le för allt som du någonsin gråtit för
(
)
tretertretretretre
(det här är vår tid)
vi gillar vår tid
idag kommer upplösningen av ett händelseförlopp
stackars er som dör
ni vill ju inte dö egentligen
vi gillar vår tid
idag kommer upplösningen av ett händelseförlopp
stackars er som dör
ni vill ju inte dö egentligen
ssiiiii
stäng in det
stäng in det i dig själv
ingen bryr sig
ingen vill bli uppmärksammad
ingen vill känna sig speciell
ingen vill betyda något
???????????????????????
(ja)
stäng dörren till de röda salarna. stäng dörren och låt den förbli förseglad.
(ja)
jag önskar att du brydde dig lite mer
(nej)
men om vi sa såhär att jag faktiskt inte kan ljuga för mig själv en längre tid, skulle du tro på mig om jag sa det?
kom igen sju veckor. det brukar ta tre dagar för mig att glömma en person. inte sju veckor och fortfarande ingen förändring. varför gör jag såhär mot mig själv. vad är det för något inom mig som jag inte kan hanter och bestämma över. varför kan jag inte kontrollera mina egna tankar. kom igen. sju veckor. kom igen.
(hihihiihihihihih)
stäng dörren till de röda salarna, vi blöder. försegla alla in- och utgångar omedelbart, annars kommer de röda salarna att kollapsa.
(snälla säg till honom hur patetisk han är, säg till honom hur allt han någonsin sagt har varit lögn, säg till honom att han inte längre kan ljuga för sig själv för att skapa någon slags sanning, säg till honom att han i hela sitt liv har levt i en fantasi och att det nu börjat sätta sina spår, säg åt honom om han verkligen har fattat tycke för den främmande människan så ska han stänga in den smärtan som inte finns inom honom själv. säg åt honom att han är en lögnare, framförallt.)
säg åt honom att han inte förstår innebörden av kärlek, då kommer han att förstå. först då kommer han att se alla lögner och inse att han hade fel. först då kommer han be om ursäkt till Evigheten.
(tre ter tre ter tre ter ter tre tre tre ter tre )
nej
(två två två två två två tåvå)
ja två
en en två
två (vi)
stäng in det i dig själv
ingen bryr sig
ingen vill bli uppmärksammad
ingen vill känna sig speciell
ingen vill betyda något
???????????????????????
(ja)
stäng dörren till de röda salarna. stäng dörren och låt den förbli förseglad.
(ja)
jag önskar att du brydde dig lite mer
(nej)
men om vi sa såhär att jag faktiskt inte kan ljuga för mig själv en längre tid, skulle du tro på mig om jag sa det?
kom igen sju veckor. det brukar ta tre dagar för mig att glömma en person. inte sju veckor och fortfarande ingen förändring. varför gör jag såhär mot mig själv. vad är det för något inom mig som jag inte kan hanter och bestämma över. varför kan jag inte kontrollera mina egna tankar. kom igen. sju veckor. kom igen.
(hihihiihihihihih)
stäng dörren till de röda salarna, vi blöder. försegla alla in- och utgångar omedelbart, annars kommer de röda salarna att kollapsa.
(snälla säg till honom hur patetisk han är, säg till honom hur allt han någonsin sagt har varit lögn, säg till honom att han inte längre kan ljuga för sig själv för att skapa någon slags sanning, säg till honom att han i hela sitt liv har levt i en fantasi och att det nu börjat sätta sina spår, säg åt honom om han verkligen har fattat tycke för den främmande människan så ska han stänga in den smärtan som inte finns inom honom själv. säg åt honom att han är en lögnare, framförallt.)
säg åt honom att han inte förstår innebörden av kärlek, då kommer han att förstå. först då kommer han att se alla lögner och inse att han hade fel. först då kommer han be om ursäkt till Evigheten.
(tre ter tre ter tre ter ter tre tre tre ter tre )
nej
(två två två två två två tåvå)
ja två
en en två
två (vi)
låt slöjan falla (de fyra blir fem)
luften var så tjock. och mannen i svart stirrade på konstnären där han satt och målade sin tavla. atmosfären var fientlig. rummets väggar var höga. det fanns spår av blod i rummet (eller var det färg????????????)
mannen i svart log inte. han var här för att utföra något som alla andra fruktade. det var bara han som kunde hantera den situation som hade uppstått.
"så vi möts igen, min käre konstnär." sa mannen i svart och klev ut från skuggorna.
konstnären ryckte till och tappade sin pensel och den avgjorde ett dovt ljud när den nuddade golvet, sedan blev det tyst. tystaden bröts av att konstnären började fnissa och kastade sig runt på golvet. han rullade över alla möjliga färger och former som han hade i sin ataljé. han fnissande bara fortsatte, men mannen i svart stod stilla utan att säga ett ord. plötsligt slutade konstnären med sitt garv och reste sig upp. han smekte bort håret ifrån ansiktet och röd färg prydde nu hans hjässa. han log, för han hade fortfarande så mycket att le åt. mannen i svart bekom honom inte. det här var hans värld. här var han kung.
"ja, man i svart, vi möts ännu en gång." sa konstnären och viftade till med en pensel. "även om det inte låg i mitt intresse att möta dig igen. jag trodde att vi hade mött varandra för sista gången. HAHAHAHAHA MEN VI KAN VISST INTE FÖRUTSPÅ FRAMTIDEN? VISST KAN VI INTE DET, MAN I SVART?" konstnären svingade penseln som om det vore ett svärd medan han skrattade. galenskapen lyste i hans ögon.
"jag har konverserat med verkligheten", sa mannen i svart och hans ansikte var allvarligt. "vi har suttit i krismöte, för vi har fått klagomål ifrån verklighetens invånare att du försämrar deras tillvaro. att du har blivit en börda. att du försöker dela med dig av tankar som inte borde finnas. destruktiva tankar som egentligen inte existerar. du försöker uppvisa en smärta som du har hittat på. inser du inte hur falsk du är? du målar dina tavlor och säger att den enda inspirationen du får kommer ifrån din inre melankoli. du säger även att den kvinnan du påstår älska är den största av alla inspirationskällor och att hon är speciell för dig. men sanningen är, att ingen är speciell för dig min käre konstnär. inte ens dina tavlor. ingenting är heligt för dig. bara uppmärksamheten. att verklighetens invånare skall tycka synd om dig och ditt sorgliga liv."
mannen i svart stod fortfarande helt stilla, lika allvarlig i sin ton. konstnären däremot såg först orörd ut, sedan började han gråta. han föll samman mot en av sina större tavlor och slog och bankade på den och skrek. sedan började han riva ned tavlor, han kastade ut färger, han bröt av penslar, han slet ned stora tygstycken. och allt medan han gjorde detta så skrek han att han inte förstod hur omvärlden kunde behandla honom på det här sättet.
"VARFÖR HAR DU ENS KOMMIT HIT?" skrek han och pekade på mannen i svart. "VILKA ÄR DE OSYNLIGA ANSIKTEN SOM HÅNAR MIG, VILKA ÄR DE SVAGA MÄNNISKOR SOM SKICKAR GLÖMSKAN FÖR ATT UTFÖRA DERAS SMUTSIGA BEGÄRAN. VAD FÖR RÄTT HAR DU ATT KOMMA HIT OCH FÖRSÖKA KLANKA NED PÅ MIG. JAG FÖRNEKAR DIG! HÖR DU DET? JAG FÖRNEKAR DIG! JAG FÖRNEKAR DIG, JAG FÖRNEKAR DIG, JAG FÖRNEKAR DIG!!!!!!!!!!!!" konstnären föll samman på golvet.
mannen i svart skrattade för första gången och gick långsamt fram till konstnären där han låg på golvet och skrek ut sina förbannelser emot Verkligheten och hans hantlangare. mannen i svart lade märke till att konstnären blödde och han böjde sig ned undrandes varför. då såg han att konstnären hade spetsat sig själv med en av sina penslar i bröstet, men han var fortfarande vid liv. och då talade konstnären igen. men nu var det nästan mer som en viskning.
"jag tänker aldrig böja mig inför er, man i svart," sa konstnären lågt och tryckte in penseln hårdare i kroppen. "jag trodde länge att Verkligheten skulle skicka Förnekelsen, men du kan inte vara Förnekelsen. Du måste vara någon annan. jag misstog mig. vi har aldrig mött varandra förut!!! vem är du??? ryck undan den svarta slöjan, låt mig se ditt ansikte!" konstnären hade blivit vit i ansiktet nu av rädsla. nu var han sannerligen rädd.
mannen i svart skrattade igen. sedan talade han.
"jag har träffat dig många gånger även fast du inte förstått vem jag är, käre konstnär. jag är nämligen inte Verklighetens budbärare, utan jag tjänar en annan Herre. jag tjänar Herren Döden och du må ha hört talas om de fyra budbärnarna, men jag är inte någon av dem. jag är den femte och den dolde budbäraren, den vars känsla som ingen någonsin har kunnat återberätta. Verkligheten bad mig att ta itu med dig och det är nu vad jag tänker göra. du skapar kosmiska problem i denne individs huvud som vi just nu befinner oss i. du skapar även problem utanför denna fantasi där den allvarlige Herren Verkligheten regerar. det här är slutet, min käre konstnär. det sista i ditt liv du får se är mitt ansikte och det är först då, och bara då , som du kommer inse vem jag är och vad jag representerar. "'
konstnären började frenetiskt sticka sig själv med fler penslar, men han insåg att han inte skulle hinna.
"SNÄLLA LÅT MIG FÅ TA MITT EGET LIV, SNÄLLA LÅT MIG DÖ SOM EN MARTYR INFÖR DÖDENS FEMTE BUDBÄRARE, SNÄLLA LÅT MIG FÅ DÖ MED DEN VÄRDIGHET JAG FÖRTJÄNAR. SNÄLLA LÅT MIG LEVA VIDARE I ANDRA MÄNNISKORS MINNEN. SNÄLLA JAG BER." konstnären skrek ut sina ord som han inte visste då skulle bli hans sista.
plötsligt kunde man urskilja en svag vibration i rummet. den höjde sig och blev starkare och starkare och tillslut var vibrationen ett öronbedövande dån som skakade hela rummet och konstnärens kropp. konstnären blickade upp mot mannen i svart, då denne gjorde sig beredd att ta av sig sin svarta huva.
när huvan föll mot axlarna och konstnären såg ansiktet på den femte budbäraren så förstod han plötsligt allting. han förstod varför ingen någonsin hade hört talas om denne budbärare, han förstod varför den här budbäraren alltid hade lyckats förbli okänd. skräcken fyllde honom och han skrek samtidigt som hans blick sögs in i det som funnits dolt under huvan. han skrek åt hans öde, hur fruktansvärt det var att han aldrig skulle få sin dröm uppfylld. han skrek åt alla saker som han någonsin uppnått i sitt liv och han skrek åt all världens ångest. han skrek för han kände hur allting försvann inom honom.
sedan tystnad.
sedan kyla.
sedan mörker.
och sedan ensamhet.
Den stränge herren Döden log.
Den rättvise herren Verkligheten log.
Mannen i svart, dödens femte budbärare, log. Han fällde upp sin huva så det skymde ansiktet. Sedan gick han ut ur rummet som förut varit konstnärens ataljé. Där existerade ingenting längre. Det var bara en vit tomhet. När mannen i svart gick ut så gick han i vit tomhet, men det bekom honom inte.
och därmed hade den rättvise herren Verkligheten fått sin hämnd
och det var också då som världen föll samman
mannen i svart log inte. han var här för att utföra något som alla andra fruktade. det var bara han som kunde hantera den situation som hade uppstått.
"så vi möts igen, min käre konstnär." sa mannen i svart och klev ut från skuggorna.
konstnären ryckte till och tappade sin pensel och den avgjorde ett dovt ljud när den nuddade golvet, sedan blev det tyst. tystaden bröts av att konstnären började fnissa och kastade sig runt på golvet. han rullade över alla möjliga färger och former som han hade i sin ataljé. han fnissande bara fortsatte, men mannen i svart stod stilla utan att säga ett ord. plötsligt slutade konstnären med sitt garv och reste sig upp. han smekte bort håret ifrån ansiktet och röd färg prydde nu hans hjässa. han log, för han hade fortfarande så mycket att le åt. mannen i svart bekom honom inte. det här var hans värld. här var han kung.
"ja, man i svart, vi möts ännu en gång." sa konstnären och viftade till med en pensel. "även om det inte låg i mitt intresse att möta dig igen. jag trodde att vi hade mött varandra för sista gången. HAHAHAHAHA MEN VI KAN VISST INTE FÖRUTSPÅ FRAMTIDEN? VISST KAN VI INTE DET, MAN I SVART?" konstnären svingade penseln som om det vore ett svärd medan han skrattade. galenskapen lyste i hans ögon.
"jag har konverserat med verkligheten", sa mannen i svart och hans ansikte var allvarligt. "vi har suttit i krismöte, för vi har fått klagomål ifrån verklighetens invånare att du försämrar deras tillvaro. att du har blivit en börda. att du försöker dela med dig av tankar som inte borde finnas. destruktiva tankar som egentligen inte existerar. du försöker uppvisa en smärta som du har hittat på. inser du inte hur falsk du är? du målar dina tavlor och säger att den enda inspirationen du får kommer ifrån din inre melankoli. du säger även att den kvinnan du påstår älska är den största av alla inspirationskällor och att hon är speciell för dig. men sanningen är, att ingen är speciell för dig min käre konstnär. inte ens dina tavlor. ingenting är heligt för dig. bara uppmärksamheten. att verklighetens invånare skall tycka synd om dig och ditt sorgliga liv."
mannen i svart stod fortfarande helt stilla, lika allvarlig i sin ton. konstnären däremot såg först orörd ut, sedan började han gråta. han föll samman mot en av sina större tavlor och slog och bankade på den och skrek. sedan började han riva ned tavlor, han kastade ut färger, han bröt av penslar, han slet ned stora tygstycken. och allt medan han gjorde detta så skrek han att han inte förstod hur omvärlden kunde behandla honom på det här sättet.
"VARFÖR HAR DU ENS KOMMIT HIT?" skrek han och pekade på mannen i svart. "VILKA ÄR DE OSYNLIGA ANSIKTEN SOM HÅNAR MIG, VILKA ÄR DE SVAGA MÄNNISKOR SOM SKICKAR GLÖMSKAN FÖR ATT UTFÖRA DERAS SMUTSIGA BEGÄRAN. VAD FÖR RÄTT HAR DU ATT KOMMA HIT OCH FÖRSÖKA KLANKA NED PÅ MIG. JAG FÖRNEKAR DIG! HÖR DU DET? JAG FÖRNEKAR DIG! JAG FÖRNEKAR DIG, JAG FÖRNEKAR DIG, JAG FÖRNEKAR DIG!!!!!!!!!!!!" konstnären föll samman på golvet.
mannen i svart skrattade för första gången och gick långsamt fram till konstnären där han låg på golvet och skrek ut sina förbannelser emot Verkligheten och hans hantlangare. mannen i svart lade märke till att konstnären blödde och han böjde sig ned undrandes varför. då såg han att konstnären hade spetsat sig själv med en av sina penslar i bröstet, men han var fortfarande vid liv. och då talade konstnären igen. men nu var det nästan mer som en viskning.
"jag tänker aldrig böja mig inför er, man i svart," sa konstnären lågt och tryckte in penseln hårdare i kroppen. "jag trodde länge att Verkligheten skulle skicka Förnekelsen, men du kan inte vara Förnekelsen. Du måste vara någon annan. jag misstog mig. vi har aldrig mött varandra förut!!! vem är du??? ryck undan den svarta slöjan, låt mig se ditt ansikte!" konstnären hade blivit vit i ansiktet nu av rädsla. nu var han sannerligen rädd.
mannen i svart skrattade igen. sedan talade han.
"jag har träffat dig många gånger även fast du inte förstått vem jag är, käre konstnär. jag är nämligen inte Verklighetens budbärare, utan jag tjänar en annan Herre. jag tjänar Herren Döden och du må ha hört talas om de fyra budbärnarna, men jag är inte någon av dem. jag är den femte och den dolde budbäraren, den vars känsla som ingen någonsin har kunnat återberätta. Verkligheten bad mig att ta itu med dig och det är nu vad jag tänker göra. du skapar kosmiska problem i denne individs huvud som vi just nu befinner oss i. du skapar även problem utanför denna fantasi där den allvarlige Herren Verkligheten regerar. det här är slutet, min käre konstnär. det sista i ditt liv du får se är mitt ansikte och det är först då, och bara då , som du kommer inse vem jag är och vad jag representerar. "'
konstnären började frenetiskt sticka sig själv med fler penslar, men han insåg att han inte skulle hinna.
"SNÄLLA LÅT MIG FÅ TA MITT EGET LIV, SNÄLLA LÅT MIG DÖ SOM EN MARTYR INFÖR DÖDENS FEMTE BUDBÄRARE, SNÄLLA LÅT MIG FÅ DÖ MED DEN VÄRDIGHET JAG FÖRTJÄNAR. SNÄLLA LÅT MIG LEVA VIDARE I ANDRA MÄNNISKORS MINNEN. SNÄLLA JAG BER." konstnären skrek ut sina ord som han inte visste då skulle bli hans sista.
plötsligt kunde man urskilja en svag vibration i rummet. den höjde sig och blev starkare och starkare och tillslut var vibrationen ett öronbedövande dån som skakade hela rummet och konstnärens kropp. konstnären blickade upp mot mannen i svart, då denne gjorde sig beredd att ta av sig sin svarta huva.
när huvan föll mot axlarna och konstnären såg ansiktet på den femte budbäraren så förstod han plötsligt allting. han förstod varför ingen någonsin hade hört talas om denne budbärare, han förstod varför den här budbäraren alltid hade lyckats förbli okänd. skräcken fyllde honom och han skrek samtidigt som hans blick sögs in i det som funnits dolt under huvan. han skrek åt hans öde, hur fruktansvärt det var att han aldrig skulle få sin dröm uppfylld. han skrek åt alla saker som han någonsin uppnått i sitt liv och han skrek åt all världens ångest. han skrek för han kände hur allting försvann inom honom.
sedan tystnad.
sedan kyla.
sedan mörker.
och sedan ensamhet.
Den stränge herren Döden log.
Den rättvise herren Verkligheten log.
Mannen i svart, dödens femte budbärare, log. Han fällde upp sin huva så det skymde ansiktet. Sedan gick han ut ur rummet som förut varit konstnärens ataljé. Där existerade ingenting längre. Det var bara en vit tomhet. När mannen i svart gick ut så gick han i vit tomhet, men det bekom honom inte.
och därmed hade den rättvise herren Verkligheten fått sin hämnd
och det var också då som världen föll samman
